Urmedicin

Det finns platser i mig där jag känner enorm skuld, skam och smärta. De visar sig, ibland tonar de bort lite, men de är alltid närvarande.

Men så, emellanåt kommer ögonblick av rakryggad stolthet och sveper in. Bosätter sig i mitt hjärta. Var jag kommer ifrån, vad jag vatit en del av, de olika rollerna jag spelat i andra människors liv. Och där finns stolthet över min litenhet och verkligheten i och med den litenheten också – det är vad som det är liksom. 
Ögonblick av fred med mig själv. Ögonblick av acceptans och förlåtelse.

Det finns saker inombords jag aldrig kommer att förlåta, men vissa saker faller på plats till slut. Jag föraktar inte längre mig själv för att jag inte blivit en supernova. Jag bara är, och den mognaden kan jag känna stolthet över. Jag kan lyssna utan att fokusera på något annat än personen framför mig, och jag kan se kopplingarna mellan en persons tusentals minibeslut genom hela hens liv.

Jag har en plats. Någon slags plats. Jag kan få människor att känna sig sedda. Det är inte lite. Även om jag är pytteliten i sammanhanget.