Urmedicin

Om jag sitter riktigt stilla kan jag höra dem viska tvärs över evigheter av tid. Om jag är stilla, och framför allt tystnar inuti, kan jag höra mina förföräldrar viska.

Du kan, viskar de. Du finns av en anledning, och du behövs. Just du. Vi står bakom dig, fortsätter de envist viska. Ja, de viskar, men deras röster hörs tydligare än alla algoritmer som skriker till mig dagarna i ända. (Note to self; Lägg ifrån dig telefonen lite oftare! Så du hör det som verkligen är av värde.)

Efter att jag gick in i utmattning år 2013 var jag sjukskriven i tre år. Min själ var nattsvart då. Inget ljus någonstans. Inte förrän jag började lyssna på det där jag visste fanns, det där större än jag själv. Livskraften i allt. Det som mina förföräldrar viskar så högljutt om att jag måste följa. Kraften. Följ dina hungrar, säger de – allt det där din själ törstar efter.

Så jag försöker. Och det blir allt lite ljusare när jag gör det. Gryningsvävaren heter jag ju, bland annat, och visst väver jag i gryningen. Väver fram ljuset, väver inuti ljuset. Kommer ut ur mörkret med solen på mina axlar. Det var länge sedan nu jag hade min själs svarta natt, men jag minns hopplösheten och bristen på ork som om det var igår. Så jag dömer inte. Jag lyssnar, och väntar. Ett ord leder till en annat. Leder vidare.

Mina förföräldrar använder språk jag inte förstår, men jag förstår det de säger ändå – och så säger folk att magi inte finns! Obegripligt. Lika obegripligt att förstå när man sitter i gryningsljuset eller ser stjärnorna en klar kall natt. Det är där mina hungrar finns. Det är där jag ska fokusera min uppmärksamhet.

Mera stjärnhimlar! Mer dofter under eftermiddagen på långa sommardygn! Mer bad i mörka sjöar under sommarnätterna. Fler nätter ute i skogen och mer uppskattning av mig själv. Det där sista… när de hör mig ropar de Hurra! Jag har svårt att ge mig själv uppskattning. Det jag gör duger inte, har jag fått lära mig, och det är svårt att lära om något man levt med ett helt liv. Men jag försöker igen, och igen. Bakom mig finns en stor grupp människor som håller mig, de som levt för länge sedan, och de som levde för 40 år sedan när jag var barn. De har annorlunda kläder på sig, några av dem, och deras ansikten är åldrade, de flesta av dem.

Mina själshungrar är viktiga, jag vet ju det, men vardagens liv och detaljer får mig ibland att tappa det perspektivet. (En till Note to self; Gör inte det.) Låt inte det ske. För; varje person jag möter när jag är i mitt sanna jag får se något speciellt. En människa med integritet och med balans mellan sitt mörker och ljus. Och hur är det nu egentligen – det är få saker som är viktigare i livet, eller hur?