Urmedicin

En utesittning är en ceremoni då en fördjupar kontalten med en själv och naturen. Lite sammanfattande. Vissa människor har som yrke att verka i naturen, men inte de flesta av oss. Vi som lever ett liv i asfaltsdjunglar eller som har mugglarjobb behöver aktivt ta oss ut i naturen för att komma tillbaka dit, hem, in. Utesittningsceremonin är ett redskap att ta till när en behöver svar på något särskilt frågetecken, när en står vid ett vägskäl, övergångsperiod i livet, eller när en helt enkelt vill komma djupare in i sig själv.

I min erfarenhet och i mitt tycke ramas den bästa utesittningen in av en ceremoni både innan och efter. Den kan såklart se ut på olika sätt – själv brukar jag göra sten- och trädceremonier. Stenceremoni innan för att släppa taget om det som jag inte längre behöver bära på, och efteråt en trädceremoni för att uppleva expansionen både nedåt och uppåt. Under själva utesittningen äter en inte mat – om en inte har medicinska skäl – och en har inte telefon eller kamera med sig. Möjligen anteckningsmaterial, men jag föredrar faktiskt att lämna det hemma det också. Jag skriver när jag kommit hem.

Den första utesittningen jag gjorde var lite speciell. Jag var i 20-årsåldern och syftet var att möta Döden och förvandla hen till en allierad. Att göra Döden till en allierad innebär att en skapar vänskapliga band till Döden, och slipper överraskas av hen. Vi var ett gäng nyfikna individer som gick en krigarutbildning med shamanska redskap och det var högsommar. För att möta Döden på detta sätt skulle vi gräva vår egen grav. Vi hade fått tillgång till ett stort fält där vi kunde husera på villkor att vi lade tillbaka grästorven efteråt.

Det var svettigt och monotont att gräva. Graven skulle bli djup, och ha en liten hylla i ena änden, för ett magiskt redskap – den heliga Pipan. Vi började strax efter lunch och var klara efter några timmar. Ingen kvällsmat. Ceremonin hade redan börjat, i och med det monotona och slitsamma arbetet. Kroppen var slutkörd och hjärnan blank, av fokus och av att hantera tröttheten i kroppen.

Kvällen kom och det var dags att påbörja själva kärnan i ceremonin. Ner med magiska redskap och en själv i graven under de sista timmarna före skymningen – det var varm sen eftermiddag, men nere i graven var det svalt. Våra lärare gick från grav till grav och täckte över var och en av oss med brädor och trasmattor och presenningar som tyngdes ned med stora stenar. Det blev långsamt svart runtomkring mig.

Jord. Det var jord överallt runt mig. Det var bara jag och jordelementet. Ingen ficklampa, inget ljus kom in. Det jag hade var min tändare till smudge och till att tända Pipan. Ceremonin pågick under denna långa natt och jag drömde med Döden och skapade band till hens väsen som aldrig brutits sedan dess. En regnstorm förde mig tillbaka till verkligheten en stund, och jag kallade på mina lärare genom deras heliga namn och skickade känslan av desperation jag hade då det sakta men säkert började regna in i graven. Det funkade klockrent och de kom för att fixa till presenningar och stenar.

När graven öppnades nästa morgon och ljuset strömmade ner över mig var det som att födas på nytt. En svetthydda i tacksamhetens tecken blev pricken över i:et och jag kände skiftet i mig. På en natt hade jag vuxit flera decimeter inombords. När jag idag anordnar utesittningar för mig själv eller andra är det denna ceremoni jag har som guide. Rejält med jobb före, fastän mer ceremoniellt än  fysiskt – och något konkret att jobba med under sittningen, samt en markering efteråt av den transformation som ägt rum.

Vi behöver mer ceremonier i våra liv. Vi behöver mer magi. Utesittning är en fantastisk metod! Ut med dig bara – om det så är bara över en dag då du ägnar dig åt att fasta och umgås med naturen och dina egna tankar. Det är tillräckligt för att skapa nya utrymmen i dig, och transformera det som är uttjänt.