Urmedicin

”Gör av vad du har” skrev min lärare och syster i Väven nyligen. Det var något i mig som hajade till där. Den lilla meningen är större än den ser ut.

Att göra. Vi gör för lite med våra händer, tänker jag. Vi skapar för lite – tänker för mycket. Vem jag är som kan avgöra när något är _för_ mycket eller för lite? Ingen, såklart. Jag är ingen alls egentligen. Men jag tänker ändå att när vardagen är uppslukad av ett evigt scrollande eller korsordslösande eller hjärnan konstant är upptagen med att lösa andra mentala problem eller tankenötter – då kan vi kanske enas om att vi tänker för mycket?! I alla fall om en sätter det i perspektiv till att skapa.

När vi gör något med våra händer så händer något inom oss som har mer att göra med nuet. Med verkligheten. Vi landar i kroppen och blir medvetna om oss själva. I det utrymmet finns en gyllene chans att öppna ytterligare en dörr – till Spirit. Anden. Den neutrala, totala livsenergin som går att bjuda in från den här platsen, när vi bestämmer oss för att skapa något med händerna.

Och från görandet i citatet ovan rör jag mig osökt till den andra delen – det en har. Vad har jag just nu? Har jag två spinkiga små kvistar bara, som ligger där på gräsmattan? Då tvinnar jag ihop dem till en krans som blir en hemlig välsignelse. Har jag ädelstenar och silver och en verkstad – och kunskapen – kan jag tillberka smycken. Inte mer magiska än den där pyttekransen, men magiska på annat vis bara. Har jag inte tillgång till gräsmatta där en kråka tappat två spinkiga kvistar? Då kanske jag har tillgång till mitt eget hår? Det går också att göra en pytteliten krans av. Eller varför inte en fläta där jag knyter in önskningar och berättelser om vem jag vill vara och vem jag är innerst inne.

Har du förstått poängen än, med citatet?

Gör av det du har.

Gör av det du har.

Gör. Skapa. Andas. Var fri.