Urmedicin

Jag tänker just nu mycket på året som gått. För mig har det handlat om ett specifikt mönster som jag suttit fast i sedan tonåren, och som har med pengar och överkonsumtion att göra. Året som gått har jag ställts öga mot öga med detta mönster, som om det vore ett trehövdat monster. Det kanske det är också. Jag har inte lyckats krångla mig ur just den specifika tvångströjan.

Har tänkt mycket på varför jag har det mönstret, även om jag här inte kommer gå in i detalj vad det för med sig. Jag har inte lyckats helt att bena ut ur vad mönstret (monstret!) uppkommit, utan fokuserar nu all min kraft på att ta mig ur. Vilka nycklar har jag i bakfickan jag kan ta till? Hur långt räcker det att bara vilja? Och när måste man ta hjälp? Jag kommer att göra detta till min heliga mission, mitt heliga uppdrag detta år – att på riktigt omfamna att leva i ekonomiskt överflöd, utan att sabotera för mig själv.

Ett av de viktigaste knepen jag har i min arsenal av häxkonster är tacksamhet. När jag ställer in mig på känslan av tacksamhet så öppnas en helt annan verklighet inom mig. Någonstans inombords skapas en avslappning till att börja med, och den i sin tur ger utrymme – space – en plats som inte är proppad med borden och måsten och sår som ska läkas hit och dit. Det spacet är stilla. Ett stilla rum. Där kan allt hända. Precis vad som helst, verkligen.

Tacksamhet ensamt tar inte död på ett mönstermonster man levt med i fyrtio år, dock. Jag kommer behöva beslutsamhet. Jag kommer behöva stoppa min konsumtion när jag är mitt i mönstret och knappt vet om att jag är där. Jag kommer behöva säga ett bestämt Nej till mig själv. Kommer behöva var vuxen med mig själv. Ja, jag säger _med_ mig själv, inte mot. Min intention är inte att göra livet surt för mitt inre barn, utan att finnas där för hen och hjälpa hen till att förstå gränser och sig själv.

Ett mönster man levt så länge med som fyrtio år – där måste man gå in från olika håll samtidigt. Det räcker inte att förstå att det finns ett problem – i så fall hade jag blivit fri från det för länge sedan. Jag kommer förutom beslutsamhet även behöva påminna mig dagligen om tacksamhet över allt det jag faktiskt har. Det är som sagt en av mina viktigaste nycklar. En universalmedicin. Utöver det kommer jag ha regelbundna familjemöten i mitt inre landskap, för att förstå behov och kanske kanske lösa en och annan knut.

Att möta sina monster med tacksamhet. Det tror jag på.