Urmedicin

20260208
Jag började min andliga resa i 11-årsåldern. Har försökt hitta ett sammanhang ett helt liv – jag är 48 nu.
Inte förrän just idag – en grå råkall februaridag – inser jag att jag äntligen hittat rätt. Hittat hem. Och det är inte att jag hittat rätt titel att kalla mig själv, inte rätt grupp av människor. Inte att jag hittat en roll att spela, eller en uppgift att göra.
Har hela livet spelat Duktig Flicka, och lyckats rätt bra, men det krävdes att jag gjorde ett misstag gentemot en andlig lärare, och därpå följande skamkänslor och inre straff för att jag skulle landa i det jag har.

Jag har Mig.

Det vill säga, inte så lite. Jag har inte längre ett skriande behov av att höra samman med en grupp likasinnade. Det kan vara otroligt givande att umgås med dem, men jag _behöver_ dem inte längre. Jag behöver heller inte längre en publik eller en läxa för att upprätthålla en andlig disciplin. Och nej, jag skäms inte över den jag varit, den person som har behövt allt detta – den jag var har format den jag är. Och utan henne skulle jag inte stå stadigt idag.

Det föll på plats idag framför altaret. Ingen som hörde mig. Ingen som såg mig. Ingen lärare som förväntade sig en redogörelse av min upplevelse.
Bara jag och andarna. Min relation till dem och vår relation till varandra. Min tacksamhet var äkta, från hjärtat – och jag kände deras kärlek tillbaka.

Jag har inte skrivit så ofta på senaste tiden, och detta beror på att jag är så nära utmattning en människa kan komma utan att sjukskriva sig. Men detta är viktigt, och en milstolpe för mig. Det förtjänar att belysas ett ögonblick – att firas. Jag firar med att dela det.

För första gången kan jag också känna en gnutta äkta tacksamhet gentemot mig själv. Att tillåta mig själv att släppa taget om dessa järnkäppar som hållit mig upprätt – andras roll i mitt liv – och kunna slappna av totalt inombords. När jag lyfter blicken kan jag se mig för den jag är. Människa. Misstag och litenhet. Mod och viljekraft. Fri.