Urmedicin

Att sträva efter något mer är något gott och bra, får vi lära oss. Vi får lära oss att man inte ska nöja sig med halvdana mesyrer utan fortsätta slita för att nå vidare. Vidare. Upp. Ut. Någonstans. Någonstans ännu bättre, där vi är mer medvetna, har mer pengar, har fler vänner, har mer tid, har mer….. Har mer.

Jag har levt så. Kanhända är det bara jag som funkat så men jag tvivlar på det. När jag var 16 började jag jobba vid sidan av skolan, eftersom jag redan hade flyttat hemifrån och skulle vara duktig – en härlig kombo minsann! Jag fortsatte sedan hela livet med olika yrken parallellt med mina studier, och hela tiden – under alla dessa år – fanns den underliggande motivationen att hitta något bättre, något annat, något som skulle skapa mening och vilja. Något som skulle lyfta mig till ett högre plan på sätt och vis. I samma veva började jag gå kurser i att utveckla min personlighet, och det var samma sak där – man skulle hela tiden vidare, utvecklas och växa till något större, krysta fram nya former av en själv och aldrig någonsin nöja sig.

Den som känner mig vet att jag brinner för det vi kallar skuggarbete. Att se de små och fula sidorna hos sig själv i vitögat och ta hand om dem. Att se sig själv – och transformera det som är redo. Det jag menar med ovan ord är inte en klagolåt över behovet av skuggarbete, utan snarare en fråga. Behöver vi kämpa oss blå för att hela tiden komma till något bättre? Något mer välbetalt, något som på ett magiskt vis ska få oss att må bra per automatik?

Jag tror inte längre det. Jag tror på skuggarbete, men ett arbete som bottnar i självmedkänsla, inte hänsynslöshet. Ett arbete som grundar sig på vänlighet och avslappning istället för tvång och våld. Och när det gäller våra yrkesval… För mig har det tagit lång tid att hitta rätt yrke, även om jag hade kunnat nå hit tidigare om jag bara lyssnat på min intuition. Nu jobbar jag med ett yrke jag tycker är viktigt för samhället, och det är en av de viktigaste kriterierna för mig själv också.

Trots detta inställer sig de där gamla tankarna och vanan att ifrågasätta det jag faktiskt har. Ska jag vidare? Vad ska jag göra utöver mitt dagjobb? Driva projekt? Starta årsprogram och årsvandringar så jag går in i väggen? Det jag gör räcker inte!!

Det är starka röster, det där. Men jag hör dem för vad de är. Röster. Någonstans ifrån kommer de, men inte är det från min kropp. Inte kommer de från min intuition, och inte är de rotade i mina heliga själshungrar!

När min själ hungrar efter att utforska andligt ledarskap och att utvecklas genom att undervisa, _då_ kan jag börja fundera på kurser och årsvandringar igen. Det är då jag kommer klara av det utan att gå under.

Kanske behöver vi sträva lite mindre efter _mer_. Kanske behöver vi lyssna mer på kroppens röst, titta upp och se oss omkring på det vi har. Radikal förändring är bra när den kommer från våra rötter, från våra kroppar, men kanske ska vi undvika att pressa en kub in i ett runt hål bara för att visa att vi kan.