Urmedicin

Visste du att jag tränar Karate? Det gör jag i alla fall. Där får man lära sig en hel del man har nytta av i resten av livet. Fokus. Självkontroll. Riktning, beslutsamhet och jävlaranamma. Perfektion i tekniken du använder i just det där ögonblicket. Man får också lära sig att perfektionen har ett syfte. När till exempel ett slag går rakt istället för att det wobblar, när slaget rör sig med hjälp av höfterna istället för armen, när slaget har sin avstamp i hälarna – då blir det ett effektivt slag, och jävlar, vad det tar.

Lika viktigt som det är att lära sig grunderna – att slå ett slag rakt och från rätt avstamp i kroppen – lika viktigt är det när grunderna väl sitter; att kliva ur boxen.

Kontext: Jag älskar boxen.
Jag älskar trygghet. Jag har inte blivit bortskämd med trygghet i mitt liv direkt, så när jag kan, stannar jag väldigt gärna i min box.

Något som jag älskar minst lika mycket som trygghet, är dörröppningar och trösklar. Du vet den där känslan när en dörr öppnas och man får en glimt av en helt ny teknik. Ett nytt sätt att ta sig an världen, eller ett nytt rum i en själv.
Känslan när man kliver över en symbolisk  tröskel och känner ny mark under foten, vissa gånger ostadigt, vissa gånger snubblar man till, men oftast håller man faktiskt balansen. Den känslan.

Det är en känsla av förlängning i ryggraden, och av sammanhang. Att min kropp hänger samman med min spirit. Som att mina ryggkotor hänger samman som eldklot på en lina. En känsla av närvaro. Total närvaro.
När känslan av utforskande och lärande är det enda som finns närvarande, och man känner sig lyckad bara för att man faktiskt tog det där klivet, för man vet att man gjorde rätt som tog steget. Hoppade utför stupet. Sket i om det inte blev perfekt. Man bara gjorde. För det var dags.

Att kliva ur boxen.

Jag har länge befunnit mig på ett och samma ställe i min andliga utveckling. Lärt mig om gudar och gudinnor, information som andra försett mig med. Läst och förkovrat mig, blivit mer självsäker, varit delaktig i många ceremonier och också hållit space för andra, men också blivit mer tom och utmattad inuti. Och efter att klimakteriet infunnit sig har en personlighetsförändring infunnit sig. Jag knyter inte näven i fickan längre. Jag är inte längre rädd för att säga ifrån, som när jag var yngre. Det spelar lite mindre roll vad andra tycker om mig.
Men.
Det är dags att kliva ur boxen. Det är dags.

Det finns ett talesätt som säger ungefär att när eleven är redo så uppenbarar sig läraren. Och minsann. Nu finns här en lärare som frikostigt ger av sin kunskap, sin tid, och sin energi. Som förklarar hur uppgifter ska genomföras och inte ger sig förrän man vet hur man ska göra, och som inte ger sig förrän man gjort på rätt sätt. Om resultatet inte blir perfekt vid första försöket så försöker man igen, men det finns ingen tvekan om hur det ska göras.
Detta är en lärare som kan hålla space när elever bryter ihop för att gamla mönster och beteenden sätter in. Med det menar jag att hen frågar, lyssnar, nystar och åter nystar. Förklarar och lyssnar lite till. Som med faktiskt vill en väl, inte bara gör sitt jobb.

Det är en sådan lärare man behöver när man kliver utanför boxen. En lärare som pushar en till att kasta sig utför, men som pushar med värme. Värme är inte lika med  mjukhet. Värme i en person kan vara bestämd. Men den är aldrig likgiltig eller otålig.

Jag behöver känna efter. Jag har mental fokus, jag har självkontroll, jag har levt med manliga attribut tätt inpå mig under många år och tränat mig själv i att hantera den delen av mig som är hård, effektiv och fokuserad. Nu är det dags att kliva ur boxen och känna efter. Hur känns den där gudinnan i hjärtat? Hur känns den där runan? Känna efter.

Känna. In.

Ett nytt rum. Ny mark att hitta fotfäste på. Ett nytt utforskande. Ny balans att hitta.
Stå stilla och känna, så att jag inte förblir orörlig. För vad är en perfekt utförd ceremoni egentligen värd, om den inte är förankrad i hjärtat?