Urmedicin

Har du testat att svara ”Jaha.” ?
Alltså, ett Jaha med punkt efter. Inget frågetecken, inget utropstecken, och inget kommatecken med fortsättning efter. För hur viktig är egentligen den där fortsättningen? Behöver du verkligen förklara dig? Har du sårat ofrivilligt någon så kanske. Absolut. (Om du medvetet sårat någon; vad fan gör du här i mitt space?)

Nästa gång någon är artig bara för att de egentligen vill ha en fråga om dem själv tillbaka – ”Jaha.” Hjälp dem sätta fingret på vad de egentligen vill och behöver från dig. De kanske behöver någon som lyssnar.
Nästa gång någon gnäller över något som inte går att påverka – ”Jaha.” (Ja jag vet att väderhäxorna kan påverka vädret men vi snackar standardbegåvning nu.)
Nästa gång någon smyger in en nål i en bomullstuss: ”Du ser lite piggare ut idag”…”Jaha.”
”Så du är vegan? Jag skulle aldrig kunna sluta äta ost!”  ”Jaha.”
Det ställer repliken på sin spets, isolerar den, och får givaren att framstå som sig bör; i bästa fall klumpig.

Jag övar mig just nu på att inte le varje gång något pratar med mig. Det är hårt för mig. Hårt jobb. Jag har tränat mig själv sedan jag var pytte att le, att vara till lags, att med alla medel bli omtyckt av så många som bara möjligt. Ett gift som gjort att jag slösat bort ett helt liv känns det som. Istället för att fokusera på vad jag själv känner, kan och vet, har jag riktat kraften jag haft till andras mål och riktningar. Men nu är det slut med det.

Leendet sitter dock kvar. Sitter benhårt i ryggmärgen, som en giftig pilspets. Övar mig varje dag. Min röst kan faktiskt låta trevlig utan att jag ler. Min fråga kan faktiskt vara genuin omtanke utan ett leende.

Men visst ler jag när jag ska le. När jag ser trädens höstfärger. När katterna kvittrar till mig när jag ska upp på morgonen och när jag kommer hem. Jag ler brett och villigt när jag tänder elden ute i eldfatet och pratar med månen om kvällen. Jag ler utan hämningar när jag möter småfolk och djur i skogen. Jag ler åt min spegelbild på morgonen när jag klätt på mig, för min hud känns så len. När jag lagt mig i sängen på kvällen ler jag lyriskt av lyckan att få sova utan partner i min säng.

Det är underligt hur vi ser på människor som inte ler per automatik. Jag utmanar dig att börja reflektera över när du ler, och varför.

Om du vill.
Annars säger du bara;
”Jaha.”
Och det rör mig inte i ryggen.