Något jag lär mig just nu är att låta bli att peta i saker som pågår. Det kan vara så att man satt igång en process, medvetet eller omedvetet. Hällt de två första ingredienserna i kitteln liksom. Kruxet är att låta det puttra innan man tillsätter mer! Inte lyssna på den inre dialogen – bara fortsätt med ens vardag och se om något händer den närmsta tiden. Låta tiden gå!
Gudinnan Hekate avbildas med en kvinnogestalt med tre sidor. En vänd åt vänster, en åt höger och en vänd mot betraktaren. Ett av hennes attribut är facklan. Hon lyser upp korsvägar. Men vad gör man när man står i hennes skugga? Vänd åt det håll dit hon inte är vänd? Vad händer när intuitionen är tyst? Blank? När man är på en ny plats i en själv? Man låter tiden gå, och har tillit till att processen rullar på utan ens inblandning.
Jag har klivit över en tröskel nyligen. En tröskel i hur jag bemöter mig själv, hur jag vaktar min attityd gentemot mig själv, mina behov och mina önskningar. Och en nyckel hit har varit att låta det ta tid. Först; ta reda på vad själen hungrar efter. Sedan; sätt igång processen, luta dig tillbaka inombords, släpp taget om processen och den där viljan att det ska bli på ett visst sätt. Låt tiden göra jobbet och gör din grej under tiden! Checka in med jämna mellanrum och se om det behövs en puff i någon rikting. Låt det annars vara!
Den mörka delen av Hekate är det stora mysteriets röst. Tiden. Tystnaden. Mörkret. Tur. Man rör sig i cirkel, ständigt, och olika vägar lyses upp av den där facklan hon bär. Emellanåt passerar man den totalt mörklagda vägen där ingen fackla finns. Vad gör du då? Det är inte som att du inte har något val. Antingen famlar du omrking i blindo, eller låter tiden gå i lugn och ro tills tid och flax gjort sitt och du åter är vid en plats där intuitionens fackla lyser upp nästa steg. Processen. Den har sitt eget liv, för du har satt igång den. Fött fram den. Se till att sätta igång den där processen medvetet, så du själv bestämmer vad den kommer sluta i.
Det är väl magi om nåt!
Lämna en kommentar