Urmedicin

En av veckans höjdpunkter var helt klart resan jag gjorde till tidigare liv. I samband med en kurs jag går fick jag och en annan deltagare i läxa att resa till våra gemensamma tidigare liv. Kraftfullare upplevelse får jag leta efter i minnet.

Kanske den där krigarsvetthyddan jag var med om för över 15 år sedan? Eller när jag förkroppsligade Valfreja i ceremoni för några år sedan, och knappt kunde komma tillbaks eftersom en del av mig inte ville tillbaka alls. Kanske när jag blev vittne till en gruppvåldtäkt i Kongo och för en sekund lämnade min kropp? Eller när jag återigen gjorde det vid mitt självmordsförsök för ca tio år sedan?

Jag vet inte. Men jag vet att denna upplevelse kommer stanna kvar i mig som en av de starkaste erfarenheterna i mitt liv. Jag såg den andra personens minnen där även jag var med. De flesta var bilder av oss i ceremoniella sammanhang där vi arbetade tillsammans med antingen helande eller i mer rituell setting. Det var också bilder från vår gemensamma barndom, vid vissa tillfällen var vi vänner, vid andra nedslag genom historien var vi syskon.

Dels var det ju en upplevelse bara att göra en sådan resa! Det var också något utöver det vanliga eftersom jag använde allt jag tidigare lärt mig och blev tvungen att strunta i eventulla röster om dåligt självförtroende som annars gör sig hörda i tid och otid. Jag blev tvungen att kliva in i mitt starka trygga jag och ta kommando över mig själv. (Note to self: borde vara där oftare!) Det var också något utöver det vanliga eftersom det faktiskt gick! Jag hittade den andra personen och hens minnen, och fick tydliga bilder av hur vi känt och arbetat tillsammans över många olika liv. Våra livstrådar är sammanvävda.

En ska ska tilläggas: Vi känner inte varandra i detta liv, något som ökar på känslan av ”awe” och känslan av att vara nära något mäktigt och större än jag själv. Och slutligen; ett råd till dig som läser – företa inte en resa till någon annans minnen om du inte har den personens tillstånd. Respektera andras privatliv, och kliv inte rakt in.

Vi hör alla samman, ja, men det finns fortfarande något som heter privat sfär.

Den mörkaste tiden. Det är ok att känna sig trött nu. Kroppen behöver vila. Det är ok att känna sig låg. Seg. Långsam. Kroppen har sin egen rytm, som är knuten till årstiderna, även om en själv inte tänker på det.

Runt den 13e december infaller en alldeles speciell högtid – den 9e årstiden. Ett mörkt hål i tiden. Precis innan Vintersolstånd och efter att firandet av förföräldrarna är avslutat. Efter sista skörden och efter att all den där energin har tagit slut. När det är som mörkast.

Det finns teorier som säger att Lussebrud eller Lusse är en egen aspekt av gudinnan Freja, och att Hon firades vid tiden runt den 13e december. För tidigare räknades Vintersolståndet inte in vid den 21a, utan just runt den 12-13e.

Jag väljer att fira Lusse. Jag behöver känna att det finns hopp i världen just nu, innan det vänder vid solståndet, och det långsamt blir ljusare. För just nu är det så tröstlöst mörkt. Och det är just det Hon kommer med; tröst. Hopp. En fackla inne i mörkret, som sprider lite lokal värme och ljus. En påminnelse om att det _finns_ ljus – att det finns skönhet och värme trots att det inte syns nu.

Jag deltar som publik på skolans Luciafirande och fäller alltid en tår eller två, för att gudinnan Lusse kommer så nära just då. ”Så mörk är natten i midvintertid, men se, då nalkas Lucia”. Jag struntar i den kulturella  namnförskjutningen och bara njuter av stämningen och sången. Och blir uppfylld av Lussebrud. 

Nyligen fick jag uppleva minnen från tidigare liv, och bland annat ett var talande. I sällskap med en naturpräst i full renskrud var jag prästinna iklädd vitt och rött, och förkroppsligande en ljusets gudinna. Var det en nordslavisk/sibirisk släkting till Lusse? Jag vet inte, men jag leker med tanken.  Och kanske får jag reda på det, vid ytterligare resor i framtiden. Tvivlar på att de nordslaviska folken _inte_ haft en gudinna för ljus och värme, men jag ska försöka fördjupa mig i det och ta reda på det, så jag har fakta på fötterna.

Men kom ihåg att vara varsam med dig själv just nu, vad du än tror på. Din kropp och hela ditt system behöver vila, och mörkret finns till för det.

Om jag sitter riktigt stilla kan jag höra dem viska tvärs över evigheter av tid. Om jag är stilla, och framför allt tystnar inuti, kan jag höra mina förföräldrar viska.

Du kan, viskar de. Du finns av en anledning, och du behövs. Just du. Vi står bakom dig, fortsätter de envist viska. Ja, de viskar, men deras röster hörs tydligare än alla algoritmer som skriker till mig dagarna i ända. (Note to self; Lägg ifrån dig telefonen lite oftare! Så du hör det som verkligen är av värde.)

Efter att jag gick in i utmattning år 2013 var jag sjukskriven i tre år. Min själ var nattsvart då. Inget ljus någonstans. Inte förrän jag började lyssna på det där jag visste fanns, det där större än jag själv. Livskraften i allt. Det som mina förföräldrar viskar så högljutt om att jag måste följa. Kraften. Följ dina hungrar, säger de – allt det där din själ törstar efter.

Så jag försöker. Och det blir allt lite ljusare när jag gör det. Gryningsvävaren heter jag ju, bland annat, och visst väver jag i gryningen. Väver fram ljuset, väver inuti ljuset. Kommer ut ur mörkret med solen på mina axlar. Det var länge sedan nu jag hade min själs svarta natt, men jag minns hopplösheten och bristen på ork som om det var igår. Så jag dömer inte. Jag lyssnar, och väntar. Ett ord leder till en annat. Leder vidare.

Mina förföräldrar använder språk jag inte förstår, men jag förstår det de säger ändå – och så säger folk att magi inte finns! Obegripligt. Lika obegripligt att förstå när man sitter i gryningsljuset eller ser stjärnorna en klar kall natt. Det är där mina hungrar finns. Det är där jag ska fokusera min uppmärksamhet.

Mera stjärnhimlar! Mer dofter under eftermiddagen på långa sommardygn! Mer bad i mörka sjöar under sommarnätterna. Fler nätter ute i skogen och mer uppskattning av mig själv. Det där sista… när de hör mig ropar de Hurra! Jag har svårt att ge mig själv uppskattning. Det jag gör duger inte, har jag fått lära mig, och det är svårt att lära om något man levt med ett helt liv. Men jag försöker igen, och igen. Bakom mig finns en stor grupp människor som håller mig, de som levt för länge sedan, och de som levde för 40 år sedan när jag var barn. De har annorlunda kläder på sig, några av dem, och deras ansikten är åldrade, de flesta av dem.

Mina själshungrar är viktiga, jag vet ju det, men vardagens liv och detaljer får mig ibland att tappa det perspektivet. (En till Note to self; Gör inte det.) Låt inte det ske. För; varje person jag möter när jag är i mitt sanna jag får se något speciellt. En människa med integritet och med balans mellan sitt mörker och ljus. Och hur är det nu egentligen – det är få saker som är viktigare i livet, eller hur?

Efter många års shamanskt och magiskt arbete har jag långsamt blivit medveten om dragningen till mina rötter. Eller – medveten har jag alltid varit, men numera har kopplingen till dem blivit extra stark, och väldigt viktig för hur jag kommer fortsätta utvecklas magiskt och själsligt. För dessa två är tätt länkade – det magiska arbetet följer en genom vardag och högtid, genom natt och dag, och speglar sig i själen, liksom själen kommer till uttryck i det magiska arbetet.

Mina rötter går via Tjeckien vidare österut, på den tiden när dessa länders gränser såg annorlunda ut. Före de stora krigen till exempel. Har alltid vetat i ryggmärgen att jag haft rötterna i Sibirien, och med rötter menar jag både de biologiska rötterna, men kanske ännu mer de rötter som är länkade till tidigare liv. De andliga rötterna och de känslomässiga. De erfarenhetsbaserade. De olika jag som jag varit har arbetat med magi i många generationer, utvecklats och invecklats i den elektriskt blå färgen som jag alltid hållit helig, ovetande om att den är helig för just dessa folk österut och norrut.

Fördjupar mig i teoretiska kunskaper om dessa länders folklegender och magi, och håller på att väcka upp minnen från mina liv som kvinnlig magiker i ett östeuropeiskt liv, och liv i det karga landskapet ännu längre öster- och norrut.

Detta arbete kräver guidning, i alla fall för mig. Livet och mina ärr har skapat en inneboende osäkerhet i mig, som ibland hindrar mig från att ta nödvändiga steg. Då är en guide bra att ta hjälp av, både rent kunskapsmässigt men också för att få en varsam spark i baken när det behövs. Rätt ord vid rätt tidpunkt. Har äntligen hittat en guide som kan hjälpa med detta, och som är både i ‘No Pity’/no-bullshit OCH som har ett stort hjärta. En riktig lärare.

Fortsättning följer!

Det finns platser i mig där jag känner enorm skuld, skam och smärta. De visar sig, ibland tonar de bort lite, men de är alltid närvarande.

Men så, emellanåt kommer ögonblick av rakryggad stolthet och sveper in. Bosätter sig i mitt hjärta. Var jag kommer ifrån, vad jag vatit en del av, de olika rollerna jag spelat i andra människors liv. Och där finns stolthet över min litenhet och verkligheten i och med den litenheten också – det är vad som det är liksom. 
Ögonblick av fred med mig själv. Ögonblick av acceptans och förlåtelse.

Det finns saker inombords jag aldrig kommer att förlåta, men vissa saker faller på plats till slut. Jag föraktar inte längre mig själv för att jag inte blivit en supernova. Jag bara är, och den mognaden kan jag känna stolthet över. Jag kan lyssna utan att fokusera på något annat än personen framför mig, och jag kan se kopplingarna mellan en persons tusentals minibeslut genom hela hens liv.

Jag har en plats. Någon slags plats. Jag kan få människor att känna sig sedda. Det är inte lite. Även om jag är pytteliten i sammanhanget.

När ens liv alltid handlat om överlevnad. När livet alltid saknat något för att en ska kunna slappna av och leva. När en är snart 50 år och ända sedan tonåren – hela ens liv – har levt helt beroende av andras välvilja, andras lust att hjälpa till ekonomiskt, och andras grad av kärlek.

Plötsligt finns förutsättningarna att leva, inte bara överleva, men du vet inte hur du ska göra. Vilka tankar är verkliga och vilka ska du skjuta åt sidan? Vilken hunger i dig är äkta själshunger och vilken är en slags beroenderöst? När dessa två är så lika varandra att du inte hör skillnad på dem, då är det svårt att ändra mönstret. Inte omöjligt, jag vet, men så mycket svårare.

Ett helt livs destruktiva vana är svår att omarbeta och omforma. Omfamna. Jo, den behöver omfamnas. Den sidan i en själv som skapat den där vanan eller beroendet behöver omfamnas. Hen behöver bli hållen om ryggen och talad till med vänlig bestämdhet. Bli upplärd med respekt och inkännande röst. För djupt inom en finns den vuxna delen som vet vad som behöver göras, vad som behöver släppas och läggas på städet för att omformas. Den vuxna vet att hen är trygg, och behöver inte andras beröm eller bekräftelse längre för att överleva, så hen har alla möjligheter att lära upp den lilla sårbarheten inombords. Det lilla jaget. Barnet.

Den inre familjen är ett viktigt redskap. Vi skapar våra liv efter vad vi tror vi behöver. Och låter vi vårt inre barn styra så styrs våra liv av sår mer ofta än inte. Ett sårat barn behöver annat för att överleva än vad en vuxen behöver för att ha ett fungerande liv med många smaker och nyanser.

Men hur kommer vi i kontalt med det inre barnet? Rollspel är en av flera metoder. Förflytta ditt medvetande dit och lär känna hen. Lär känna vilka behov som har med lust och glädje att göra, och vilka som har med behov att göra som du själv kan tillfredsställa såsom uppmärksamhet och trygghet. Lär känna barnets vilda glädje och djupa sorg, och anpassa dina vuxna svar på dessa känslor.

Tror jag ska hålla familjemöte ikväll. Ingen idé att skjuta på det – annars dröjer det ännu längre innan mitt destruktiva mönster är redo att släppas.

Alla har vi väl varit där. Ingenting fungerar, en gör fel hela tiden, och det är bara sörjigt inombords.

Men vad händer om vi öppnar en annan dörr i de situationerna? Till exempel Empatin?

Den delen av oss som har gjort fel, misslyckats eller mår dåligt – vad händer om vi istället för att tycka synd om oss själva öser en skopa empati över den där lilla rösten som säger Vad eländig jag är….

Self-pity kommer ur ett sår, men inte det såret som är det vi först får syn på, utan ofta ligger något annat under. Den platsen…. Vad händer med den platsen i dig om du ger den empati istället? Skifta fokus.

Helt plötsligt slappnar det lilla barnet inuti av och kan känna tillit. Tillit till att hen blir lyssnad på, och kanske till och med hållen. Istället för att låta self-pityn ta över – testa nästa gång det känns hopplöst, att ha empati med dig själv, med ditt inre barn, och titta på såren som visar sig.

Det är bland annat detta som är skuggarbete. Att se sina sår, möta sitt mörker och sin sörja. Inte i syfte att eliminera till varje pris, utan i syfte att ge plats, att hålla, att lyssna! När ens skugga får frågan var det egentligen gör ont, blir lyssnad på med empati, så förminskas självömkan och den lilla gnällspiken. De förvandlas. Fokuset skiftar.

Jag placerade mina fötter på den ännu sviktande jorden. Den täcktes av ett tjockt lager eklöv. Stora, koppar- och bronsfärgade låg de där och njöt av att uppfylla sitt öde. Frosten kom igår. Vinterdrottningen är här. Kylan kommer komma nu.

Eklöven var täckta av ett lager frost, och prasslade frasigt när jag klev på dem.

Svamparna stod som vaktposter längs vägen, förruttnade men vackra ända in i döden. Svarta klumpar av ruttnad fruktkropp och vita trattar som blivit överraskade av kylan. Genomskinliga nu av frostens kraft.

Höstdofterna var plötsligt borta. Kvar finns bara en klarhet och kyla som känns i kinderna. Upp på berget och temperaturen innanför västen stiger. Långt därnere ser jag sjön och granarna står som en armé av grön evig kärlek.

Nu är det lav som knastrar under fötterna, och himlen spänner som en isblå kupol över mig. Berg, himmel och tall.

Perfektion.

Välkommen, Vinter!

Hon säger ”Jag känner igen dig”.
Jag undrar varifrån då. Men det vet hon inte säkert. Hon vet att vi har mötts. Hon vet att vi känner varandra.
Det är bara en tidsfråga tills jag är borta. Tills hon är borta.
Jag försöker.
Det är så mycket, men jag försöker. Världen brinner och jag skäms. Helt meningslöst att skämmas jag vet, men jag gör det ändå.

Tvättar bort skammen med tacksamhet och njutning. Ser mig om efter henne.

Är hon kvar?

”Alltid.”, viskar hon.

(Art by Fransisca Ferlin)

och får jorden att skälva. När en går in i dimman, börjar dra i en tråd, nystar upp silver på silver på silver till stora nystan. När en kan höra sig själv utifrån och tänker; Hur tänkte jag där? Och sedan lär sig le i medkänsla med sig själv.

När en stäcker på sig i full njutning när en vaknar, för att en har gått och lagt sig med ett hjärta fullt av stjärnhimmel och ärliga intentioner.
När en får lov att vara imperfekt.

Under ett år erbjuder jag ett tryggt space att utforska vidare i ditt skuggjag, ett space där du får lov att vara precis den du är. En möjlighet att gå ännu lite djupare. Vi tar hjälp av varandra i cirkeln och av Baba Yaga, den gamla och mörka.

Vi börjar i februari 2026.
Välkommen med din intresseanmälan!