Urmedicin

Har du testat att svara ”Jaha.” ?
Alltså, ett Jaha med punkt efter. Inget frågetecken, inget utropstecken, och inget kommatecken med fortsättning efter. För hur viktig är egentligen den där fortsättningen? Behöver du verkligen förklara dig? Har du sårat någon ofrivilligt så kanske. Absolut. (Om du medvetet sårat någon; vad fan gör du här i mitt space?)

Nästa gång någon är artig bara för att de egentligen vill ha en fråga om dem själv tillbaka – ”Jaha.” Hjälp dem sätta fingret på vad de egentligen vill och behöver från dig. De kanske behöver någon som lyssnar.
Nästa gång någon gnäller över något som inte går att påverka – ”Jaha.” (Ja jag vet att väderhäxorna kan påverka vädret men vi snackar standardbegåvning nu.)
Nästa gång någon smyger in en nål i en bomullstuss: ”Du ser lite piggare ut idag”…”Jaha.”
”Så du är vegan? Jag skulle aldrig kunna sluta äta ost!”  ”Jaha.”
Det ställer repliken på sin spets, isolerar den, och får givaren att framstå som sig bör; i bästa fall klumpig.

Jag övar mig just nu på att inte le varje gång något pratar med mig. Det är hårt för mig. Hårt jobb. Jag har tränat mig själv sedan jag var pytte att le, att vara till lags, att med alla medel bli omtyckt av så många som bara möjligt. Ett gift som gjort att jag slösat bort ett helt liv känns det som. Istället för att fokusera på vad jag själv känner, kan och vet, har jag riktat kraften jag haft till andras mål och riktningar. Men nu är det slut med det.

Leendet sitter dock kvar. Sitter benhårt i ryggmärgen, som en giftig pilspets. Övar mig varje dag. Min röst kan faktiskt låta trevlig utan att jag ler. Min fråga kan faktiskt vara genuin omtanke utan ett leende.

Men visst ler jag när jag ska le. När jag ser trädens höstfärger. När katterna kvittrar till mig när jag ska upp på morgonen och när jag kommer hem. Jag ler brett och villigt när jag tänder elden ute i eldfatet och pratar med månen om kvällen. Jag ler utan hämningar när jag möter småfolk och djur i skogen. Jag ler åt min spegelbild på morgonen när jag klätt på mig, för min hud känns så len. När jag lagt mig i sängen på kvällen ler jag lyriskt av lyckan att få sova utan partner i min säng.

Det är underligt hur vi ser på människor som inte ler per automatik. Jag utmanar dig att börja reflektera över när du ler, och varför.

Om du vill.
Annars säger du bara;
”Jaha.”
Och det rör mig inte i ryggen.

Något jag lär mig just nu är att låta bli att peta i saker som pågår. Det kan vara så att man satt igång en process, medvetet eller omedvetet. Hällt de två första ingredienserna i kitteln liksom. Kruxet är att låta det puttra innan man tillsätter mer! Inte lyssna på den inre dialogen – bara fortsätt med ens vardag och se om något händer den närmsta tiden. Låta tiden gå!

Gudinnan Hekate avbildas med en kvinnogestalt med tre sidor. En vänd åt vänster, en åt höger och en vänd mot betraktaren. Ett av hennes attribut är facklan. Hon lyser upp korsvägar. Men vad gör man när man står i hennes skugga? Vänd åt det håll dit hon inte är vänd? Vad händer när intuitionen är tyst? Blank? När man är på en ny plats i en själv? Man låter tiden gå, och har tillit till att processen rullar på utan ens inblandning.

Jag har klivit över en tröskel nyligen. En tröskel i hur jag bemöter mig själv, hur jag vaktar min attityd gentemot mig själv, mina behov och mina önskningar. Och en nyckel hit har varit att låta det ta tid. Först; ta reda på vad själen hungrar efter. Sedan; sätt igång processen, luta dig tillbaka inombords, släpp taget om processen och den där viljan att det ska bli på ett visst sätt. Låt tiden göra jobbet och gör din grej under tiden! Checka in med jämna mellanrum och se om det behövs en puff i någon rikting. Låt det annars vara!

Den mörka delen av Hekate är det stora mysteriets röst. Tiden. Tystnaden. Mörkret. Tur. Man rör sig i cirkel, ständigt, och olika vägar lyses upp av den där facklan hon bär. Emellanåt passerar man den totalt mörklagda vägen där ingen fackla finns. Vad gör du då? Det är inte som att du inte har något val. Antingen famlar du omrking i blindo, eller låter tiden gå i lugn och ro tills tid och flax gjort sitt och du åter är vid en plats där intuitionens fackla lyser upp nästa steg. Processen. Den har sitt eget liv, för du har satt igång den. Fött fram den. Se till att sätta igång den där processen medvetet, så du själv bestämmer vad den kommer sluta i.
Det är väl magi om nåt!

Kom ihåg att du en gång ska dö. Memento mori. Det är mörkt när jag vaknar nu. Det är mörkt lite varstans kan man säga. Jag säger bara: politiker som vägrar kompromissa och vägrar se det man ha gemensamt. Jag säger bara: the Cornell 57. Ja jag vet att det heter The Cornell 7, men de var faktiskt 57. Vet du inte vad jag pratar om? Uppdatera dig!
Jag säger också: Hur kommer det gå för henne som överlevde sin avrättning?!
Mera: Våldtäkter en masse i Kongo, varje dag, varje år, som vanligt, och världen fortsätter blunda.

Det stora perspektivet kan få en att tappa fotfästet i världen. Det är viktigt för ens överlevnad att hämta hem sorgen och raseriet och kanalisera dem. Känna dem, ge dem plats. Sedan göra något med dem. Något konkret. Gräv en grop, lägg dig i leran och skrik ner i jorden. Fyll igen.

Kvittenfrukterna på mitt altare börjar långsamt ruttna. De ligger kvar. Detta är självklart för mig. De ligger inte där för att vara evigt användbara som frukter, utan de är användbara på andra sätt nu. Som påminnelser om min egen död, som kommer komma en dag. Jag vet inte när, men jag bäddar sängen varje dag med tanken att om jag dör idag vill jag inte att mina släktingar ska behöva se min obäddade säng. Fånigt? Kanske. Skiter i vilket.
Skiter i rätt mycket nuförtiden. Otroligt skönt. Däremot bryr jag mig mycket mer om vissa saker, än tidigare. Jag bryr mig inte om ifall jag är en person som man ser upp till. Skiter fullständigt i det.
Jag bryr mig om ifall jag har smittat _någon_ med vänlighet innan jag dör. Kanske har jag någon gång under mitt liv gjort eller sagt något som hjälpt någon annan att leva sitt liv på ett sätt som hjälper andra att leva _sina_ liv!
Och så vidare.
Jag önskar dig en höst med värdefull skörd, i vilken form den än kommer. Önskar dig lätthet efter att du släppt taget. Önskar dig ett vänligt mörker och värdefulla hemligheter. Önskar dig vänlighet och två f**k-fingrar och förmågan att veta när du ska använda vilket.

Ju äldre jag blev, desto starkare blev den där tvekan inombords. Ju fler misstag jag gjorde, ju mer jag lärde mig om livet, desto djupare satte tveksamheten sig i hjärtat. När jag dessutom fick den bekräftad av andliga lärare eller andra auktoriteter i mitt liv genom påpekanden om att jag gjort fel, blev den en del av mig. Jag trodde blint på den rösten i mig.

Nu har jag en andlig lärare som inte kamouflerar sitt inre med en hård ogenomtränglig yta, utan håller en balans mellan ”kom igen, du kan bättre än så här!” och att verkligen visa medkänsla och värme.
Jag har dessutom slutat ta skit jag inte förtjänar sedan jag damp ner i menopaus. Med den kombinationen i ryggen fick jag häromdagen ett budskap från min lärares guide, en sedan länge avliden släkting till henne. Det budskapet ledde till en maffig aha-upplevelse om något jag egentligen vetat redan men inte kunnat integrera.

Hennes guide sade att jag behöver ta hand om min velighet och inre tvekan. Jag tolkade det som att Jaha, jag måste kväsa de rösterna i mig och skärpa mig  (för det är så jag blivit upplärd av andliga lärare hittills. ”Skärp dig!” ”Ryck upp dig!” ”Var stark. Be unbreakable.” )
Men sekunden efter tanken om att få den svagare rösten att tystna på vilket sätt som helst bara det funkar, kom guidens röst:
-Nej! Du ska  _stärka_ den svagare delen i dig! Du ska ge den delen massor med kraft och göttig energi! Då kommer hela du bli starkare och mer balanserad.

Tänk hur intressant att man kan gå med en kunskap och vetskap i huvudet i tiotals år, och så när man hör det en vacker dag så sätter det sig helt plötsligt i hjärtat och själen!

Detta jag skrivit om nu skulle kunna översättas med läkning av ”det inre barnet”. Och att ta hand om henne, ge henne mer plats och uppmärksamhet. Och den bilden av en inre familj är ett verktyg jag visserligen länge använt mig av, både själv och när andra kommit till mig och bett om hjälp. Men den har aldrig riktigt tagit skruv, för egen del. Min inre röst som tvekar och velar har ändå alltid varit starkare än vad som varit praktiskt. Men kanske är det så – våra rädslor och svagheter finns där av en anledning och försvinner inte bara för att vi ser dem. Vi måste ta reda på varför den rösten finns där, utforska den delen i en själv, men sedan då? Det är sedan vi måste vända på steken och inte försöka bara skjuta den åt sidan eller tysta den till varje pris – vi behöver stärka den rösten. Eller snarare källan till den rösten. Det är det som är skuggarbete – inte att kväsa de inre rösterna till varje pris, utan att stärka sig själv på riktigt, inifrån och ut.

Att se rädslorna i vitögat är en sak. Det kräver mod och beslutsamhet. Men sedan behövs empati. Det sista är avgörande för att kunna ta det hela vidare till nästa nivå och faktiskt förändra ett beteendemönster man inte vill ha längre.

Det var hit jag nådde i helgen. Äntligen kunde jag känna på djupet att lösningen var praktisk empati – att agera på empatin. Inte att skjuta behoven åt sidan och låtsas att jag tagit itu med dem. Yay me!

Igår konfronterade jag en del av mig själv som jag länge duckat. Milstolpe. Värt att stanna till vid.
Det händer nämligen att jag grips av avundsjuka mot andra kvinnor. Kollegor, vänner, även kvinnor jag aldrig mött. Vanligtvis brukar det låta såhär ungefär:
Jag: Där är _hon_. Nu pratar hon igen med de där personerna som är svåra att tas med, och är sådär glad och omtyckt, men jag då?! Jag är också bra på att tas med de personerna. Varför blir inte jag sedd som den personen som kan handskas bäst med dem?!
Jag: Usch, tänk inte så! _Gud_ vad dåligt av dig! _Sluta_genast!_ Nu tänker jag på nåt annat!

Igår lät det såhär:
Jag: Där är _hon_. Nu pratar hon igen med de där personerna som är svåra att tas med, och är sådär glad, men jag då?! Jag är också bra på att tas med de personerna. Varför blir inte jag sedd som den personen som kan handskas bäst med dem?!
Jag: Nej nu måste du sluta med det här. Det är ju hon som tar alla samtal med dem. Det är hon som verkligen arbetar med dem, varje gång något händer så finns hon där. Du undervisar, och ni två har olika roller! Dessutom hatar du verkligen de där konflikterna! Du vill ju inte ta dem när de dyker upp, men det vill hon och hon är bra på att hantera dem. Kan inte hon få vara bra på det då? Kan inte hon få lysa? Hon lägger ner tid och energi på just den biten, och är jäkligt bra på det, medan du inte är bra på just det där. Du är bra på ditt jobb; på att undervisa.

Alltså…i hur många år har jag inte gått och muttrat inombords över att jag inte ”ses som en som är bra på att ta konflikter”! I hur många år har jag slösat energi på att bry mig om hur andra ser på mig och på att ha en skev bild av hur jag är! Istället för att göra min grej. Istället för att kunna med ärligt menad uppskattning ge någon cred för det jobb de lägger ner på områden där jag själv har brister, eller där jag själv inte ens vill gå in och jobba.

Det känns som en lång utandning nu, inombords. I hjärtat. Det känns lättare, både i kroppen och lättare att andas. Skuggarbete brukar ha den effekten, men man måste verkligen ta i den där skiten som ligger och osar. Det är bara när man har tagit tag i det och verkligen sett det, som man kan släppa taget om det och gå vidare.
Så. Igår tog jag ett stort kliv framåt. Ville bara berätta det.

September. Tidig höst. Och snart är det Höstdagjämning, när dag och natt är lika långa innan nätterna blir längre än dagarna. Denna period domineras av vattnets element, så som jag ser det. Vi har vatten runtom oss, det regnar oftare och marken blir äntligen genomfuktad. Varelser som är beroende av rejält med vatten frodas; svampkroppar dyker upp, de löv som redan fallit kan förmultna, smågrodor och minipaddor skyndar sig iväg och ormbunkar sträcker på sig och friskar på sig innan de ska in i vintervila.

För mig är det en självklarhet att hösten hör till vattnets element. Så är det inte för alla, och det är självklart lika ok som att det blir dag efter natt.

Hösten är också den tid när levande varelser börjar vända sig inåt, blir lite tystare, och riktar uppmärksamheten mer åt hem, förråd, skydd och värme. Det har också med vattnets element att göra, men på ett andligt plan, om man nu gör den distinktionen mellan fysiskt och andligt. För tydlighetens skull gör jag det.

För att markera skiftningen i naturen, i tiden, och i mig själv, så uppdaterar jag mitt altare. Jag byter altarduk, städar av damm och bös, och byter ut en del saker. Fyller på vatten och tänder ljus. Kopplar upp mig och ser vem som finns närvarande. Där offrar jag rökelse.
Idag var det Baba Yaga som kallade. Förmodern från mina slaviska rötter, som inte har ens en liten gnutta tålamod med skitsnack. Hon som klappar till mig över skallen när jag tvivlar på mig själv, eller när jag velar. Hon som nickar instämmande när jag står där med ännu ett misstag och synar det för att se hur jag ska undvika samma misstag i nästa situation. Hon som väser som en orm – eller en ilsken katt – när jag halkar till i skuggarbetet och slinker ner i självömkan eller viktighet för ett ögonblick.
Väktaren av portalen till livet och döden. Min anmoder. Min allierade. Min strängaste och mest humoristiska lärare. Hon som är uttrycket No more fucks to give förkroppsligad.

Vad hade hon att säga idag? Jag såg in i hennes ögon och hörde den där rösten säga: Nu har du vilat – nu är det dags att öka tempot. Du orkar det. Du är stark nog. Glöm inte att jag står bakom dig. Det är dags att rikta kraften du har, inte bara smyga omkring och jamsa med. Sträck på dig, och rör dig framåt!

Det finns en uppsjö av litteratur kring kraftdjur och växtmedicin. Det finns också healers, magiker och häxor som talar om vilken betydelse ett djur har, eller en växt, och som säljer detta som sanningen.
Jag menar inte att deras upptäckt om det djuret är osant eller falskt, inte alls, utan jag menar att den upptäckten är sann för dem. Var och en av oss behöver utforska våra kraftdjur och vår växtmedicin, i min mening. Vad har det här djuret eller den här växten att visa eller lära just mig?

Vissa egenskaper kommer man inte ifrån. Ugglor är mästare på att jaga, och dessutom i mörker. I och med fåglars ihåliga skelett i kombination med extra små minifjun på fjädrarna så flyger de ljudlöst om natten och kan överraska sitt byte. Effektivt och dödligt. Däremot är de inte särskilt intelligenta, inte jämfört med kråkfåglar till exempel. Men ugglor har en egen mytologi runt sig om att representera klokhet och visdom. Kanske kanske beror detta på att deras ansikte faktiskt liknar en människas – med dessa ögon som sitter bredvid varandra och inte på varsin sida om huvudet som hos andra fåglar. I flera kulturer symboliserar ugglan även döden och är ett varsel om fysisk död.
Det är upp till dig vilken aspekt av ett kraftdjur du använder dig av, och när jag guidar andra i att hitta sina kraftdjur är det ett mer djupgående arbete än att slå upp djuret i en bok för att kolla dess innebörd. Jag rekommenderar alltid att man lär sig så mycket man kan om djurets biotop, beteende och preferenser, och ser vilka ledtrådar man kan få av det. Ugglan lär oss genom sina biologiska egenskaper att se sina mörka sidor, slå hål på myter om en själv, och få tag på sina brister för att undersöka dem och göra sig lite friare från dem. Personligen tycker jag också det tillhör normal hyfs att visa djuret den respekten att lära sig om hen.

Växter har förutom sin expertis inom sin biotop, sina behov och sitt sätt att anpassa sig till ett liv rotade i jorden och utan möjlighet att flytta sig. De har dessutom medicinska egenskaper.
De fysiska egenskaperna – den rent biologiska faktorn – utgör de medicinska egenskaperna och i vissa fall även gifterna. Men en växt har också en inneboende intelligens som vi ännu inte har lärt oss mäta. Det är den som vi kontaktar när vi pratar med våra krukväxter. Det är den vi talar till när vi kontaktar en växt andligen, med vår spirit, med våra antenner, vår intuition.

Den intelligensen är annorlunda än vår och de andra djurens – vi är helt olika varelser. Växter har inget nervsystem och ingen hjärna eller hjärta på samma sätt som vi djur har, utan livskraft, vatten och näring flödar genom växter i andra former.  Utan tvekan har de dock rejält med förmågor. Man vet att växter reagerar på fysisk skada, på svält och på separation från dem som står dem nära, t ex hos krukväxter som reagerar på att dess människa inte är hemma under en längre period. Sedan finns även växters sjukt intelligenta lösningar på problem som uppstått över miljontals år och som under evolutionens gång utvecklats till det vi kan se idag. Men sedan finns den där andra intelligensen, den som gör att jag hänger en kvist Ljungblommor på mitt dörrhandtag för att dra till mig vissa energier. Eller de där specifika bären jag plockat och torkat för att krossa med saliv för att proppa med önskningar och gräva ner.

För att en växt ska ge av sig själv krävs ett samspel i skörden. Man behöver vara i djup samklang med växtens innersta, osynliga, väsen. Be om lov att få skörda, skörda ett enda bär i taget, ett enda frö, en enda blomma åt gången. Vissa växter vill inte ha metall i sin närhet och vill absolut inte bli skördade med metallredskap. Vissa rötter måste alltså grävas upp med träredskap. Allt detta finlir hör till i arbetet med växten, och det tar tid att ta reda på, och att utföra. Och varför inte låta det ta tid? Sitt en hel dag och andas tillsammans med en och samma växt. Se vad som händer, och känn vad som händer. Vad får du reda på? Om dig själv? Om växten? Om platsen? Vad får du reda på om Jorden?

Och när man har dessa varelser i ryggen; kraftdjur, växtmedicin och den där uppväckta intuitionen… Då händer något i ens liv. Perspektivet förändras och det skapas mer utrymme för ödmjukhet och en känsla av privilegium. Tacksamhet.

Vi firar högtider och högtidsdagar regelbundet. Vissa firar inte, en del firar somliga men inte alla. Jag har länge varit en sådan som inte firar. Inte ens när jag blivit naturprästinna och följt årshjul i min vardag var jag bekväm med själv firandet.
Varför?
Jo, för att det alltid skulle involvera människor och mat. Prat, ljud och ansikten. Diskussioner om växtbaserad mat och hur man minsann aldrig skulle kunna leva på växtbaserat, av en uppsjö anledningar.
Men diskussionerna kring den växtbaserade maten är bara en del av obehaget för min del. Lika stort obehag upplever jag vid ett vackert dignande bord fullt av människor som har trevligt och som äter växtbaserat.

Jag har nått den fas i livet då jag har slutat finna mig i saker och ting. Slutat acceptera situationer jag upplever som plågsamma eller som jag vet dränerar mig. Jag kan absolut skratta och prata vid ett bord – jag tränades som liten. Eller plågades; vilket som. Men det tar två dagar för mig att återhämta mig efter en middagsbjudning eller ett firande. Jag blir utmattad. Det är mycket för mig att bara stå ut med, medan de andra runt mig verkar ha genuint trevligt. Själv spelar jag bara teater.
Nu i skördetider ska man äta tillsammans. Man ska duka och smycka bordet, och sedan ha det trevligt tillsammans medan man äter. Jag har aldrig trevligt när jag äter, av anledningar.

Nu till pudelns kärna. Den här skördehögtiden har jag faktiskt firat. Och firat på ett sätt som passat mig. Jag går en utbildning i Rootsmagi, där man lär sig magi från, genom, via rötterna. Denna Skördehelg har vi haft kurshelg, och uppgiften har varit att skörda sig ett apotek för kommande år. Ett magiskt apotek, inte medicinskt i första hand.
Tidigare lärare har sagt ”res på vad du ska ha växten till”. Och med det menat att besöka växten i Undre Världen med hjälp av shamanska resor. Det har känts ….. nej. Det har inte känts!
Min nuvarande lärare och syster i Väven säger däremot: Ut med dig! Sitt med den fysiska växten. Kommunicera med den. Vad har den att säga dig? Sitt i timmar och umgås!
Denna metod är ytterst verkningsfull. Man skapar ett intimt, starkt band med en växt, ett band som känns i den fysiska kroppen, och som inte kan avfärdas som fantasifoster eller önsketänkande.

Så. Detta har jag ägnat mig åt denna Skördehögtid som ju infaller i början av augusti varje år. Och det känns som att det kommer bli tradition av det här. Kanske också under andra högtider. Jag har inte firat genom att laga mat och plågat mig igenom en måltid. Jag har firat genom att faktiskt ta kontakt med det jag skördar, skörda respektfullt och också få reda på vad jag ska använda materialet till, och hur det ska användas. Jag vet vilken växt jag ska använda om jag behöver en drakes vrål och åskans blixtar, och jag vet vilken växt jag ska använda för att bjuda in skönhet och lyckliga stunder.

Jag är tacksam.

Man ska ju kunna leka.
En vuxen person ska kunna vara i kontakt med sitt inre barn, det får vi lära oss av samhället. Man ska också tycka om att leka. Helst med andra.
Det ingår liksom i begreppet leka – ett glatt samspel.
Men för vissa av oss har leken med andra inte varit glad, utan påtvingad, och i tystnad genomliden. Vi har blivit ihopfösta med andra sedan barnsben. Mot vår vilja.

För att lägga sten på börda har lekarna dessutom en tävlingsinriktning. Någon ska räkna till hundra, sedan hitta alla andra som gömt sig, och om man inte hittar de andra är man inte så smart. En person ska ‘vara’ och jaga de andra för att med en lätt beröring och ett ord byta med den personen. Är man inte snabb nog hinner man aldrig ifatt. Är man inte snabb nog som ‘kullare’ kan man också bli ‘kullad’ igen, på plats.
Dessa lekar är en försmak av vad som kommer i skolan under idrottsämnet, och kanske är det det som är syftet med de här lekarna. Kanske. Eller så är syftet att forma barn till fungerande, friska människor.
Men jag köper inte det.
Man kan bli en frisk människa av att leka ensam med kottar i skogen. Man kan leka att ens cykel är en häst. Man kan leka att katten är en varg och man måste klättra upp i ett träd för att komma undan. Såklart blir vargen en ofarlig katt igen när man är däruppe, för ett klätterträd håller sina egna hemligheter.

Jag har alltid älskat Tallens stam och grenar. De där flagorna som tycks brinna i solen. Stadiga, bra klättergrenar, om man hittar en tall med ett par låga grenar som man kommer upp i.
Jag brukade dock oftast klättra i gran och lönn. Lönnen var respektingivande och där fick jag hålla tungan rätt i mun för att hitta fäste, och fick sänka farten. Hålla fokus. Vinden grep tag i en och på en viss höjd kunde jag känna hur stammen långsamt långsamt svajade i vinden.
Frihet.

Granarna har grenar som sitter tätare, och deras stammar är smalare. De förblir mina klätterfavoriter. Lätt att hitta fotfäste, och man kommer högt upp, snabbt. Stammen börjar dock svaja tidigare, eftersom den är smalare. Man är dessutom som en härlig bonus, täckt av grenar och skyddad från insyn. Doften i en gran är också svårslagen. De goda, friska dofterna av kåda och barr sätter sig i kläder, hår och hud. Lämnar minnen av frihet och en känsla av styrka i kroppen – en känsla av att klara av. Att vara stark nog. En känsla av att vara i samklang med sig själv och sin omgivning. Trädet.

Nu när jag är vuxen klättrar jag inte i träd längre – jag är för tung. Kanske är jag inte för tung i verkligheten, men det känns så.

Mitt inre barn har länge påkallat uppmärksamhet. Jag har blundat hårt och ignorerat. Stretat på och varit Vuxen. Emellanåt har den lilla givit sig till känna, men oftast när jag blivit sårad eller arg. Och jag har haft återkommande dåligt samvete för att jag inte umgåtts med och lekt med henne. Men jag har ju inte velat. För jag tycker inte om lekar. Då måste man ju umgås med andra, man måste skratta och tycka det är kul med mycket ljud och många ansikten. Sånt jag avskyr.

Nu har jag på min vägg en fantastisk skapelse av en konsthantverkare. En gren av vad jag tror är tall – det ser ut och känns så. I sprickan sitter fjädrar på ett underbart vilt sätt, och från grenen hänger större fjädrar och små påsar med magiskt innehåll. Min blick stannade till på den idag. Jag följde grenens snirklar med blicken och kunde känna träet fysiskt i mina händer. Plötsligt var jag högt uppe i granen igen. Högst uppe, där jag älskade att sitta. Kände hela granen svaja men var  fullkomligt trygg, med en känsla av att ”dör jag nu så dör jag lycklig”.
Minnet var starkt och ljust. Hela hjärtat fylldes upp.

Plötsligt klack det till i mig. Det jag gör nu. Det är ju det som det betyder att hänga med mitt inre barn! Och så sköljde en vild glädje över mig, blandad med tacksamhet. Jag behöver inte längre välja bort att umgås med den lilla i mig. Vi behöver inte ‘leka ihop’. Jag kan ju klättra i träd! Leka med kottar! Leka att bilen är en levande varelse! Jag kan lägga mig på marken om hösten och titta på en flugsvamp, och låtsas att det bor småfolk däri. Jag behöver inte tänka att ”vi ska leka”, för mitt inre barn är inte som andra barn. Hon vill inte heller leka med andra!

Att komma till den här insikten är stort, för mig. Stort nog att dela.
Tack för att du läser.

Jag har verkligen världens bästa jobb, som lärare till världens bästa tonåringar, i världens mest intressanta ämnen. På riktigt bland det bästa jag vet är att gå till jobbet varje dag. Det är en gåva. Jag är så tacksam.

Jag lyckades trots detta bränna ut mig förra året. Detta i och med mitt kall att även lära ut magi och skuggarbete. Det blev för mycket. Livet handlade till slut enbart om inlägg på sociala medier, foton som skulle gripa tag i den som såg dem, texter som skulle skrivas och kurser som skulle hållas. Samtidigt skulle jag jobba hundraprocentigt med ett arbete jag älskar och brinner för.
Det gick såklart inte.
I slutet på förra sommaren efter en lång semester insåg jag att något var allvarligt fel. Jag var långt ifrån utvilad. När jag kom tillbaka till en incheckning i september hos Företagshälsovården landade jag på en stressnivå på 34, där lagomnivån är på 18.
Obra.

Så jag lade ner allt. Magikurser, uppdateringar i flöden, slöscrollande, konst, träning, ja allt som var kopplat till prestation. Jag märker först denna sommar att det givit effekt. Det har tagit över ett år, bara tack vare att jag gått igenom detta tidigare och bromsade i tid. Annars hade det säkert tagit längre tid. Ett år är lite jämfört med min förra resa in i väggen.

Nu lever jag det enkla livet. Jobbet. Laga maten. Sakta komma tillbaka till fysisk träning. Hålla rent hemma.

Kanske kanske kommer jag även, detta kommande år, åter komma igång med konsten som varit vilande så länge. Kanske.

Jag var ute och sprang imorse. Inte för första gången denna sommar, men det var första gången på flera år som jag fick runner’s high och både skrattade och grät. Jag trodde att jag inte kunde komma dit längre, i och med klimakteriet. Att det var ytterligare en sak som förändrat sig i mig, som jag var tvungen att ta farväl av.
Men.
Det finns där. Trots allt. Och jag är tacksam även över det.

Mina dagar har haft mening den här sommaren. Jag har rensat inne, rensat ute, och rensat inombords. Känner mig lättare nu. Lite klarare, om du förstår.

Lärarsemestern är slut om ungefär tre veckor, och då kommer jag vara redo. Redo för högt tempo och dagar som domineras av stress. Och som hanteras med hjälp av tacksamhet och känslan av privilegiet det är att undervisa framtidens människor.