Urmedicin

Vi firar högtider och högtidsdagar regelbundet. Vissa firar inte, en del firar somliga men inte alla. Jag har länge varit en sådan som inte firar. Inte ens när jag blivit naturprästinna och följt årshjul i min vardag var jag bekväm med själv firandet.
Varför?
Jo, för att det alltid skulle involvera människor och mat. Prat, ljud och ansikten. Diskussioner om växtbaserad mat och hur man minsann aldrig skulle kunna leva på växtbaserat, av en uppsjö anledningar.
Men diskussionerna kring den växtbaserade maten är bara en del av obehaget för min del. Lika stort obehag upplever jag vid ett vackert dignande bord fullt av människor som har trevligt och som äter växtbaserat.

Jag har nått den fas i livet då jag har slutat finna mig i saker och ting. Slutat acceptera situationer jag upplever som plågsamma eller som jag vet dränerar mig. Jag kan absolut skratta och prata vid ett bord – jag tränades som liten. Eller plågades; vilket som. Men det tar två dagar för mig att återhämta mig efter en middagsbjudning eller ett firande. Jag blir utmattad. Det är mycket för mig att bara stå ut med, medan de andra runt mig verkar ha genuint trevligt. Själv spelar jag bara teater.
Nu i skördetider ska man äta tillsammans. Man ska duka och smycka bordet, och sedan ha det trevligt tillsammans medan man äter. Jag har aldrig trevligt när jag äter, av anledningar.

Nu till pudelns kärna. Den här skördehögtiden har jag faktiskt firat. Och firat på ett sätt som passat mig. Jag går en utbildning i Rootsmagi, där man lär sig magi från, genom, via rötterna. Denna Skördehelg har vi haft kurshelg, och uppgiften har varit att skörda sig ett apotek för kommande år. Ett magiskt apotek, inte medicinskt i första hand.
Tidigare lärare har sagt ”res på vad du ska ha växten till”. Och med det menat att besöka växten i Undre Världen med hjälp av shamanska resor. Det har känts ….. nej. Det har inte känts!
Min nuvarande lärare och syster i Väven säger däremot: Ut med dig! Sitt med den fysiska växten. Kommunicera med den. Vad har den att säga dig? Sitt i timmar och umgås!
Denna metod är ytterst verkningsfull. Man skapar ett intimt, starkt band med en växt, ett band som känns i den fysiska kroppen, och som inte kan avfärdas som fantasifoster eller önsketänkande.

Så. Detta har jag ägnat mig åt denna Skördehögtid som ju infaller i början av augusti varje år. Och det känns som att det kommer bli tradition av det här. Kanske också under andra högtider. Jag har inte firat genom att laga mat och plågat mig igenom en måltid. Jag har firat genom att faktiskt ta kontakt med det jag skördar, skörda respektfullt och också få reda på vad jag ska använda materialet till, och hur det ska användas. Jag vet vilken växt jag ska använda om jag behöver en drakes vrål och åskans blixtar, och jag vet vilken växt jag ska använda för att bjuda in skönhet och lyckliga stunder.

Jag är tacksam.

Man ska ju kunna leka.
En vuxen person ska kunna vara i kontakt med sitt inre barn, det får vi lära oss av samhället. Man ska också tycka om att leka. Helst med andra.
Det ingår liksom i begreppet leka – ett glatt samspel.
Men för vissa av oss har leken med andra inte varit glad, utan påtvingad, och i tystnad genomliden. Vi har blivit ihopfösta med andra sedan barnsben. Mot vår vilja.

För att lägga sten på börda har lekarna dessutom en tävlingsinriktning. Någon ska räkna till hundra, sedan hitta alla andra som gömt sig, och om man inte hittar de andra är man inte så smart. En person ska ‘vara’ och jaga de andra för att med en lätt beröring och ett ord byta med den personen. Är man inte snabb nog hinner man aldrig ifatt. Är man inte snabb nog som ‘kullare’ kan man också bli ‘kullad’ igen, på plats.
Dessa lekar är en försmak av vad som kommer i skolan under idrottsämnet, och kanske är det det som är syftet med de här lekarna. Kanske. Eller så är syftet att forma barn till fungerande, friska människor.
Men jag köper inte det.
Man kan bli en frisk människa av att leka ensam med kottar i skogen. Man kan leka att ens cykel är en häst. Man kan leka att katten är en varg och man måste klättra upp i ett träd för att komma undan. Såklart blir vargen en ofarlig katt igen när man är däruppe, för ett klätterträd håller sina egna hemligheter.

Jag har alltid älskat Tallens stam och grenar. De där flagorna som tycks brinna i solen. Stadiga, bra klättergrenar, om man hittar en tall med ett par låga grenar som man kommer upp i.
Jag brukade dock oftast klättra i gran och lönn. Lönnen var respektingivande och där fick jag hålla tungan rätt i mun för att hitta fäste, och fick sänka farten. Hålla fokus. Vinden grep tag i en och på en viss höjd kunde jag känna hur stammen långsamt långsamt svajade i vinden.
Frihet.

Granarna har grenar som sitter tätare, och deras stammar är smalare. De förblir mina klätterfavoriter. Lätt att hitta fotfäste, och man kommer högt upp, snabbt. Stammen börjar dock svaja tidigare, eftersom den är smalare. Man är dessutom som en härlig bonus, täckt av grenar och skyddad från insyn. Doften i en gran är också svårslagen. De goda, friska dofterna av kåda och barr sätter sig i kläder, hår och hud. Lämnar minnen av frihet och en känsla av styrka i kroppen – en känsla av att klara av. Att vara stark nog. En känsla av att vara i samklang med sig själv och sin omgivning. Trädet.

Nu när jag är vuxen klättrar jag inte i träd längre – jag är för tung. Kanske är jag inte för tung i verkligheten, men det känns så.

Mitt inre barn har länge påkallat uppmärksamhet. Jag har blundat hårt och ignorerat. Stretat på och varit Vuxen. Emellanåt har den lilla givit sig till känna, men oftast när jag blivit sårad eller arg. Och jag har haft återkommande dåligt samvete för att jag inte umgåtts med och lekt med henne. Men jag har ju inte velat. För jag tycker inte om lekar. Då måste man ju umgås med andra, man måste skratta och tycka det är kul med mycket ljud och många ansikten. Sånt jag avskyr.

Nu har jag på min vägg en fantastisk skapelse av en konsthantverkare. En gren av vad jag tror är tall – det ser ut och känns så. I sprickan sitter fjädrar på ett underbart vilt sätt, och från grenen hänger större fjädrar och små påsar med magiskt innehåll. Min blick stannade till på den idag. Jag följde grenens snirklar med blicken och kunde känna träet fysiskt i mina händer. Plötsligt var jag högt uppe i granen igen. Högst uppe, där jag älskade att sitta. Kände hela granen svaja men var  fullkomligt trygg, med en känsla av att ”dör jag nu så dör jag lycklig”.
Minnet var starkt och ljust. Hela hjärtat fylldes upp.

Plötsligt klack det till i mig. Det jag gör nu. Det är ju det som det betyder att hänga med mitt inre barn! Och så sköljde en vild glädje över mig, blandad med tacksamhet. Jag behöver inte längre välja bort att umgås med den lilla i mig. Vi behöver inte ‘leka ihop’. Jag kan ju klättra i träd! Leka med kottar! Leka att bilen är en levande varelse! Jag kan lägga mig på marken om hösten och titta på en flugsvamp, och låtsas att det bor småfolk däri. Jag behöver inte tänka att ”vi ska leka”, för mitt inre barn är inte som andra barn. Hon vill inte heller leka med andra!

Att komma till den här insikten är stort, för mig. Stort nog att dela.
Tack för att du läser.

Jag har verkligen världens bästa jobb, som lärare till världens bästa tonåringar, i världens mest intressanta ämnen. På riktigt bland det bästa jag vet är att gå till jobbet varje dag. Det är en gåva. Jag är så tacksam.

Jag lyckades trots detta bränna ut mig förra året. Detta i och med mitt kall att även lära ut magi och skuggarbete. Det blev för mycket. Livet handlade till slut enbart om inlägg på sociala medier, foton som skulle gripa tag i den som såg dem, texter som skulle skrivas och kurser som skulle hållas. Samtidigt skulle jag jobba hundraprocentigt med ett arbete jag älskar och brinner för.
Det gick såklart inte.
I slutet på förra sommaren efter en lång semester insåg jag att något var allvarligt fel. Jag var långt ifrån utvilad. När jag kom tillbaka till en incheckning i september hos Företagshälsovården landade jag på en stressnivå på 34, där lagomnivån är på 18.
Obra.

Så jag lade ner allt. Magikurser, uppdateringar i flöden, slöscrollande, konst, träning, ja allt som var kopplat till prestation. Jag märker först denna sommar att det givit effekt. Det har tagit över ett år, bara tack vare att jag gått igenom detta tidigare och bromsade i tid. Annars hade det säkert tagit längre tid. Ett år är lite jämfört med min förra resa in i väggen.

Nu lever jag det enkla livet. Jobbet. Laga maten. Sakta komma tillbaka till fysisk träning. Hålla rent hemma.

Kanske kanske kommer jag även, detta kommande år, åter komma igång med konsten som varit vilande så länge. Kanske.

Jag var ute och sprang imorse. Inte för första gången denna sommar, men det var första gången på flera år som jag fick runner’s high och både skrattade och grät. Jag trodde att jag inte kunde komma dit längre, i och med klimakteriet. Att det var ytterligare en sak som förändrat sig i mig, som jag var tvungen att ta farväl av.
Men.
Det finns där. Trots allt. Och jag är tacksam även över det.

Mina dagar har haft mening den här sommaren. Jag har rensat inne, rensat ute, och rensat inombords. Känner mig lättare nu. Lite klarare, om du förstår.

Lärarsemestern är slut om ungefär tre veckor, och då kommer jag vara redo. Redo för högt tempo och dagar som domineras av stress. Och som hanteras med hjälp av tacksamhet och känslan av privilegiet det är att undervisa framtidens människor.

Visste du att jag tränar Karate? Det gör jag i alla fall. Där får man lära sig en hel del man har nytta av i resten av livet. Fokus. Självkontroll. Riktning, beslutsamhet och jävlaranamma. Perfektion i tekniken du använder i just det där ögonblicket. Man får också lära sig att perfektionen har ett syfte. När till exempel ett slag går rakt istället för att det wobblar, när slaget rör sig med hjälp av höfterna istället för armen, när slaget har sin avstamp i hälarna – då blir det ett effektivt slag, och jävlar, vad det tar.

Lika viktigt som det är att lära sig grunderna – att slå ett slag rakt och från rätt avstamp i kroppen – lika viktigt är det när grunderna väl sitter; att kliva ur boxen.

Kontext: Jag älskar boxen.
Jag älskar trygghet. Jag har inte blivit bortskämd med trygghet i mitt liv direkt, så när jag kan, stannar jag väldigt gärna i min box.

Något som jag älskar minst lika mycket som trygghet, är dörröppningar och trösklar. Du vet den där känslan när en dörr öppnas och man får en glimt av en helt ny teknik. Ett nytt sätt att ta sig an världen, eller ett nytt rum i en själv.
Känslan när man kliver över en symbolisk  tröskel och känner ny mark under foten, vissa gånger ostadigt, vissa gånger snubblar man till, men oftast håller man faktiskt balansen. Den känslan.

Det är en känsla av förlängning i ryggraden, och av sammanhang. Att min kropp hänger samman med min spirit. Som att mina ryggkotor hänger samman som eldklot på en lina. En känsla av närvaro. Total närvaro.
När känslan av utforskande och lärande är det enda som finns närvarande, och man känner sig lyckad bara för att man faktiskt tog det där klivet, för man vet att man gjorde rätt som tog steget. Hoppade utför stupet. Sket i om det inte blev perfekt. Man bara gjorde. För det var dags.

Att kliva ur boxen.

Jag har länge befunnit mig på ett och samma ställe i min andliga utveckling. Lärt mig om gudar och gudinnor, information som andra försett mig med. Läst och förkovrat mig, blivit mer självsäker, varit delaktig i många ceremonier och också hållit space för andra, men också blivit mer tom och utmattad inuti. Och efter att klimakteriet infunnit sig har en personlighetsförändring infunnit sig. Jag knyter inte näven i fickan längre. Jag är inte längre rädd för att säga ifrån, som när jag var yngre. Det spelar lite mindre roll vad andra tycker om mig.
Men.
Det är dags att kliva ur boxen. Det är dags.

Det finns ett talesätt som säger ungefär att när eleven är redo så uppenbarar sig läraren. Och minsann. Nu finns här en lärare som frikostigt ger av sin kunskap, sin tid, och sin energi. Som förklarar hur uppgifter ska genomföras och inte ger sig förrän man vet hur man ska göra, och som inte ger sig förrän man gjort på rätt sätt. Om resultatet inte blir perfekt vid första försöket så försöker man igen, men det finns ingen tvekan om hur det ska göras.
Detta är en lärare som kan hålla space när elever bryter ihop för att gamla mönster och beteenden sätter in. Med det menar jag att hen frågar, lyssnar, nystar och åter nystar. Förklarar och lyssnar lite till. Som med faktiskt vill en väl, inte bara gör sitt jobb.

Det är en sådan lärare man behöver när man kliver utanför boxen. En lärare som pushar en till att kasta sig utför, men som pushar med värme. Värme är inte lika med  mjukhet. Värme i en person kan vara bestämd. Men den är aldrig likgiltig eller otålig.

Jag behöver känna efter. Jag har mental fokus, jag har självkontroll, jag har levt med manliga attribut tätt inpå mig under många år och tränat mig själv i att hantera den delen av mig som är hård, effektiv och fokuserad. Nu är det dags att kliva ur boxen och känna efter. Hur känns den där gudinnan i hjärtat? Hur känns den där runan? Känna efter.

Känna. In.

Ett nytt rum. Ny mark att hitta fotfäste på. Ett nytt utforskande. Ny balans att hitta.
Stå stilla och känna, så att jag inte förblir orörlig. För vad är en perfekt utförd ceremoni egentligen värd, om den inte är förankrad i hjärtat?

I mina drömmar ser jag en armé – nej, inte armé, något mycket mindre välordnat och mycket mer organiskt – av mogna kvinnor i höga hattar, färgglada sjalar och kroppar av alla typer. Stora. Små. Utsmyckade med piercingar och tatueringar eller enkla och vackra i sig själva.

Dessa mogna kvinnor skulle uppfostra barn till vuxna. Uppfostra på samma sätt som vargar gör – omsorgfullt och med bestämdhet och kärlek.

Inte en tum skulle de ge vika. Inte en enda av dem skulle stå till svars inför ett överhuvud, utan de skulle fungera individuellt, och samtidigt ständigt finnas till för varandra, och lära männen den gåvan också. De skulle lyfta varandra, så att alla blev upplyfta av någon och ingen blev lämnad kvar. Män skulle lära sig vara verkliga män. Män-niskor, inte predatorer. Vi skulle bygga medmänsklighet först, sedan ekonomi. Barmhärtighet först, yta sedan, och då bara som harmlöst tidsfördriv.

Det skulle bli vi. Oss. Det som händer, händer Oss. Den som agerar, är Vi. Och det som ägs, är Vårt. I mitt jag är ”mitt” ett fundamentalt begrepp, men jag förstår att det inte är hälsosamt med ”mitt”, inte i den här världen. Det kanske fungerade hjälpligt förr, men jag tror att fler och fler börjar inse att ”jag, mig och mitt” har nått vägs ände.

Vi kan se ondskan runt om oss och sucka över den, men om vi inte agerar så betyder det bara att vi tyst håller med. Vi kan agera. Genom att stötta varandra, och undervisa varandra med generositet, över könsgränserna, så kan vi agera. Vi kan alla vara lärare i vad vi än jobbar med. Dagens samhälle kräver att vi höjer blicken när vi går där på trottoaren, möter människan som kommer emot oss, och agerar. Ler. Ser in i hens ögon. Visar att vi finns. Att vi bryr oss. Att hen inte är ensam. Visar att när hen agerar så ser vi hen och håller hen ansvarig, likväl som vi bekräftar det goda.

Jag tror på mänskligheten. Jag gör faktiskt det. För vi är en del av Jorden, och jag tror på att allt hör samman som en enda organism, trots att vi blivit indoktrinerade att tro att människorna står vid sidan av och därmed har rätt att styra och ställa med resten av världen. Jag tror på mänskligheten eftersom jag tror på Moder Jord som organism, på Hennes styrka och uthållighet, och Hennes flexibilitet.

Och jag tror på en armé av mogna kvinnor, icke-binära och män som i fred med varandra vandrar varsamt på Jorden.

Jag håller ofta space åt andra som längtar.
Längtar hem, längtar bort, eller längtar efter mer magi. En av mina favoritmetoder att hjälpa andra är att hålla Utesittning. Det är en ceremoni där man sitter ensam ute i naturen i 12 eller 24 timmar( eller längre). Allt möjligt spännande kan hända, eftersom man sitter på en och samma plats, utan telefon, utan mat, utan tält, utan sysselsättning. Det är du och naturen.
Och vad händer när du låter naturen komma dig inpå livet? När du låter den komma närmare?
Det snabba svaret är ”Det händer inte så mycket”. För visst – naturen fortsätter vara natur. Du fortsätter vara du.
Men när man blir stilla i naturen och börjar se sig omkring, börjar lyssna, börjar känna dofter och lukter, då händer något. Inte med naturen kanske, inte direkt, för det är så; naturen fortsätter vara natur. Men det händer något med dig. Jag lovar.
Bortom allt scrollande, alla måsten och alla borden. Där händer det något. Och det är fullt märkbart, inte flum, utan påtagligt, mätbart och specifikt. Du tvingas in i nuet, in i dina egna tankar och känslor, och tvingas umgås med dig själv. Sitter du tillräckligt länge dyker även sidor av dig själv upp, som du inte gillar. Då blir det ju verkligen intressant.
När man stänger av alla stimuli och vänder uppmärksamheten inåt och mot naturen, möter man ett annat tempo, en annan rytm. Det kan vara svårt, ja, men jag vill påstå att detta är nödvändigt för att öka förståelsen av sig själv. Och vi vill ju komma närmare. Eller hur? Vi strävar ständigt efter något mer, något mer magiskt och spännande, något som får oss att glöda inifrån och ut, något som när våra inre hungrar. Själens hunger efter samhörighet och närhet – den hungern kan vi nära genom att stanna kvar i naturen.
Sitt still! Var! Lyssna, och känn dofter. Och sitt kvar i det. Umgås med naturen och alla dessa pyttesmå detaljer. Låt dem växa och bli viktiga.

En utesittning är en metod att lirka och locka en själv bort från konsumtion, negativa intryck, och stress. Vi sitter ute och möter det som dyker upp, i naturen och i oss själva. Och om vi låter oss komma nära, så öppnas det upp för förändring. Och när vi börjar förändras förändras även relationen till naturen och hur vi tar hand om den.

Låt det bli tråkigt. Låt det hända absolut ingenting runt dig. Ta ner uppmärksamheten några hundra kilometer i timmen och var i det som finns. Det som finns _nu_. Vi rusar omkring som ekorrar som glömt var gömstället är, medan det vi letar efter redan finns där, i naturen, i långsamheten, i tråkigheten.

För den som inte är van är detta _mycket_ utmanande, och den personen kan mycket väl behöva någon som ”håller space”. Det vill säga någon som finns där och som väntar när man kommer tillbaka där i gryningen. Någon som ser till att elden tänds och att det finns något att äta och något varmt att dricka. Någon som lyssnar på upplevelsen och håller den berättelsen på ett varsamt sätt. Någon som ställer en fråga då och då, för att leda upplevelsen till förståelse, om det är det som behövs. Ibland behövs bara det lyssnande hjärtat.

Framför oss ligger magiska Maj månad. En helt egen säsong som vi kallar försommar. Allt är extra grönt, extra blommande, extra kvittrande, extra Allt! En utmärkt tid att sätta sig i skogen, eller vid den där stora stenen, eller vid sjön. Det spelar ingen roll om du inte sitter 12 timmar – sitt i 20 minuter! Nästa gång kommer du kunna sitta en timme, och något kommer att hända, både med dig och ditt självförtroende, och med din relation till naturen.

Så min uppmaning är ett bestämt ”Ut med dig!”.

Att sträva efter något mer är något gott och bra, får vi lära oss. Vi får lära oss att man inte ska nöja sig med halvdana mesyrer utan fortsätta slita för att nå vidare. Vidare. Upp. Ut. Någonstans. Någonstans ännu bättre, där vi är mer medvetna, har mer pengar, har fler vänner, har mer tid, har mer….. Har mer.

Jag har levt så. Kanhända är det bara jag som funkat så men jag tvivlar på det. När jag var 16 började jag jobba vid sidan av skolan, eftersom jag redan hade flyttat hemifrån och skulle vara duktig – en härlig kombo minsann! Jag fortsatte sedan hela livet med olika yrken parallellt med mina studier, och hela tiden – under alla dessa år – fanns den underliggande motivationen att hitta något bättre, något annat, något som skulle skapa mening och vilja. Något som skulle lyfta mig till ett högre plan på sätt och vis. I samma veva började jag gå kurser i att utveckla min personlighet, och det var samma sak där – man skulle hela tiden vidare, utvecklas och växa till något större, krysta fram nya former av en själv och aldrig någonsin nöja sig.

Den som känner mig vet att jag brinner för det vi kallar skuggarbete. Att se de små och fula sidorna hos sig själv i vitögat och ta hand om dem. Att se sig själv – och transformera det som är redo. Det jag menar med ovan ord är inte en klagolåt över behovet av skuggarbete, utan snarare en fråga. Behöver vi kämpa oss blå för att hela tiden komma till något bättre? Något mer välbetalt, något som på ett magiskt vis ska få oss att må bra per automatik?

Jag tror inte längre det. Jag tror på skuggarbete, men ett arbete som bottnar i självmedkänsla, inte hänsynslöshet. Ett arbete som grundar sig på vänlighet och avslappning istället för tvång och våld. Och när det gäller våra yrkesval… För mig har det tagit lång tid att hitta rätt yrke, även om jag hade kunnat nå hit tidigare om jag bara lyssnat på min intuition. Nu jobbar jag med ett yrke jag tycker är viktigt för samhället, och det är en av de viktigaste kriterierna för mig själv också.

Trots detta inställer sig de där gamla tankarna och vanan att ifrågasätta det jag faktiskt har. Ska jag vidare? Vad ska jag göra utöver mitt dagjobb? Driva projekt? Starta årsprogram och årsvandringar så jag går in i väggen? Det jag gör räcker inte!!

Det är starka röster, det där. Men jag hör dem för vad de är. Röster. Någonstans ifrån kommer de, men inte är det från min kropp. Inte kommer de från min intuition, och inte är de rotade i mina heliga själshungrar!

När min själ hungrar efter att utforska andligt ledarskap och att utvecklas genom att undervisa, _då_ kan jag börja fundera på kurser och årsvandringar igen. Det är då jag kommer klara av det utan att gå under.

Kanske behöver vi sträva lite mindre efter _mer_. Kanske behöver vi lyssna mer på kroppens röst, titta upp och se oss omkring på det vi har. Radikal förändring är bra när den kommer från våra rötter, från våra kroppar, men kanske ska vi undvika att pressa en kub in i ett runt hål bara för att visa att vi kan.

20260208
Jag började min andliga resa i 11-årsåldern. Har försökt hitta ett sammanhang ett helt liv – jag är 48 nu.
Inte förrän just idag – en grå råkall februaridag – inser jag att jag äntligen hittat rätt. Hittat hem. Och det är inte att jag hittat rätt titel att kalla mig själv, inte rätt grupp av människor. Inte att jag hittat en roll att spela, eller en uppgift att göra.
Har hela livet spelat Duktig Flicka, och lyckats rätt bra, men det krävdes att jag gjorde ett misstag gentemot en andlig lärare, och därpå följande skamkänslor och inre straff för att jag skulle landa i det jag har.

Jag har Mig.

Det vill säga, inte så lite. Jag har inte längre ett skriande behov av att höra samman med en grupp likasinnade. Det kan vara otroligt givande att umgås med dem, men jag _behöver_ dem inte längre. Jag behöver heller inte längre en publik eller en läxa för att upprätthålla en andlig disciplin. Och nej, jag skäms inte över den jag varit, den person som har behövt allt detta – den jag var har format den jag är. Och utan henne skulle jag inte stå stadigt idag.

Det föll på plats idag framför altaret. Ingen som hörde mig. Ingen som såg mig. Ingen lärare som förväntade sig en redogörelse av min upplevelse.
Bara jag och andarna. Min relation till dem och vår relation till varandra. Min tacksamhet var äkta, från hjärtat – och jag kände deras kärlek tillbaka.

Jag har inte skrivit så ofta på senaste tiden, och detta beror på att jag är så nära utmattning en människa kan komma utan att sjukskriva sig. Men detta är viktigt, och en milstolpe för mig. Det förtjänar att belysas ett ögonblick – att firas. Jag firar med att dela det.

För första gången kan jag också känna en gnutta äkta tacksamhet gentemot mig själv. Att tillåta mig själv att släppa taget om dessa järnkäppar som hållit mig upprätt – andras roll i mitt liv – och kunna slappna av totalt inombords. När jag lyfter blicken kan jag se mig för den jag är. Människa. Misstag och litenhet. Mod och viljekraft. Fri.

Tänker mycket på djuret björn just nu. Drömmer om björnar om nätterna, och ofta handlar det om människor som ser ut som björnar eller som förvandlas till ett slags björn-människohybrid. Det som intresserar mig främst är den europeiska och slaviska brunbjörnen. När man läser på får man en liten inblick i hur olika björnar är inom gruppen nämligen. Ordet björn betyder ‘brun’  och man tror att det funnits ett heligt hemligt namn på djuret som man kände till emn som var just hemligt på grund av djurets särskilda krafter. De vardagliga namnen var dock många, så som vanligt var och är med andra varelser eller företeelser som vi människor tycker är speciella. Det verkliga namnet på djuret skulle man inte uttala, utan det var tabubelagt, för använde man det kunde man ådra sig djurets andes vrede och råka illa ut, eller dra till sig det fysiska djuret och råka illa ut på det viset. Brunbjörnen går i ide under vintern. Det är ingen riktig dvala, för björnen går förhållandevis lätt att väcka upp, men både kroppstemperatur och andning sjunker rejält ändå. Vilan tillbringas i en grotta eller jordhåla, och under den perioden föds också honans ungar. Detta gör ju att honan måste äta extra mycket under sensommar och höst för att klara både sig och ungarna genom vintermånaderna. Björnen är allätare, men inför vintern är det blåbär som är den viktigaste födan.

Begreppet Bärsärk är namn på en särskild grupp krigare under forntiden. Dessa krigare ingick i en egen gemenskap där brödraskapet spelade stor roll, och där man vigde sig åt Oden. Inom gruppen rådde egna seder och bruk, och man krigade ensam, precis som björnar gör. De är djur som rör sig ensamma, förutom när ungarna fortfarande finns nära mamman, eller under parningen. Bärsärkarna anlitades som krigare i förtrupp, eller som livvakter.

Varför denna svada om björnar?

Jo. När man vill lära känna en varelse – djur, mineral eller växt – behöver man veta något om hela spektrat hos den varelsen. Detta är viktigt för den andliga kontakten. Det duger inte att fantisera, inte heller att enbart företa en själsresa till björnens ande och umgås – man visar grundläggande respekt genom att lära sig så mycket man kan om varelsen ifråga. Det är normal hyfs.

Själv försöker jag att leva cykliskt, och under årshjulet finns björnen på plats på flera ställen. Då uppmärksammar jag Hen, reser till Hen och umgås, samt styr mina drömmar till att inkludera Hen. Allt för att visa respekt och hedra Hen med att lägga energi och tid på att uppmärksamma Hen.

När drömmar dyker upp spontant som de gör för mig just nu är det något som behöver komma upp till ytan. Björnen symboliserar olika saker beroende på var på årshjulet man vill hedra Hen. Det kan vara mödraskap, råstyrka, vila och drömmar, eller att vakna upp från vilan. Just i skrivande stund är vi mitt i vilan. Början på januari och med  snölandskap. Våra kroppar är trötta, och hos somliga av oss även hjärnan. Vi behöver gå ner i varv och lyssna på detta. Passa på att vila när du kan, och hitta tillbaka till en naturlig rytm som är i samklang med naturen.

Lyssna på björnen – vila, och dröm.

Det nya året börjar snart. Hur var det nu med 2025? Fick du gjort det där du sade du skulle i januari? Tillbringade du mer tid med din familj? Scrollade du lite mindre? Fick du ordning på ekonomin? Slutade du konsumera i onödan? Åt du mer hälsosamt? Började du träna?

Ärligt talat – jag blir stressad bara av att skriva de där frågorna.

Vad sägs om det här istället: Tack för att jag har en familj. Med allt vad det innebär såklart. Tack för att de finns. Tack för att jag har tillgång till en hel värld via min telefon, som i sin tur är byggd på afrikanskt blod –  Tack. Tack för att jag har en inkomst som gör att jag kan betala allt som ska betalas. Tack för att jag har råd att ibland unna mig något speciellt. Tack för att jag har mat på bordet varje dag, vad den maten än består av. Tack för att det finns mat fri från grymhet, misshandel och död. Tack för att jag låtit min kropp få vila.

Jag är medelålders nu. Saker och ting händer i ett annat tempo inombords. Ju fler ”borden” desto mer stress, och ju mer stress desto mindre tid och ork att lära mig något nytt och växa. Så inga borden. Jag finns här och nu. Vad får mig att må bra? En växtbaserad kost och att röra på kroppen. Ett jobb jag tycker om och ett vänligt men bestämt Nej till att överkonsumera. Ett leende mot min spegelbild, och konsekvent vänlighet mot andra. En vägran att ta skit – från andra och från mig själv.

Önskelistan för år 2026 är kort. Jag vill lyssna mer på mig själv. Inte ska. Vill. I det ordet bor frågan nämligen; Skulle inte du göra det du ville? Jo justja.