Det finns platser i mig där jag känner enorm skuld, skam och smärta. De visar sig, ibland tonar de bort lite, men de är alltid närvarande.
Men så, emellanåt kommer ögonblick av rakryggad stolthet och sveper in. Bosätter sig i mitt hjärta. Var jag kommer ifrån, vad jag vatit en del av, de olika rollerna jag spelat i andra människors liv. Och där finns stolthet över min litenhet och verkligheten i och med den litenheten också – det är vad som det är liksom. Ögonblick av fred med mig själv. Ögonblick av acceptans och förlåtelse.
Det finns saker inombords jag aldrig kommer att förlåta, men vissa saker faller på plats till slut. Jag föraktar inte längre mig själv för att jag inte blivit en supernova. Jag bara är, och den mognaden kan jag känna stolthet över. Jag kan lyssna utan att fokusera på något annat än personen framför mig, och jag kan se kopplingarna mellan en persons tusentals minibeslut genom hela hens liv.
Jag har en plats. Någon slags plats. Jag kan få människor att känna sig sedda. Det är inte lite. Även om jag är pytteliten i sammanhanget.
När ens liv alltid handlat om överlevnad. När livet alltid saknat något för att en ska kunna slappna av och leva. När en är snart 50 år och ända sedan tonåren – hela ens liv – har levt helt beroende av andras välvilja, andras lust att hjälpa till ekonomiskt, och andras grad av kärlek.
Plötsligt finns förutsättningarna att leva, inte bara överleva, men du vet inte hur du ska göra. Vilka tankar är verkliga och vilka ska du skjuta åt sidan? Vilken hunger i dig är äkta själshunger och vilken är en slags beroenderöst? När dessa två är så lika varandra att du inte hör skillnad på dem, då är det svårt att ändra mönstret. Inte omöjligt, jag vet, men så mycket svårare.
Ett helt livs destruktiva vana är svår att omarbeta och omforma. Omfamna. Jo, den behöver omfamnas. Den sidan i en själv som skapat den där vanan eller beroendet behöver omfamnas. Hen behöver bli hållen om ryggen och talad till med vänlig bestämdhet. Bli upplärd med respekt och inkännande röst. För djupt inom en finns den vuxna delen som vet vad som behöver göras, vad som behöver släppas och läggas på städet för att omformas. Den vuxna vet att hen är trygg, och behöver inte andras beröm eller bekräftelse längre för att överleva, så hen har alla möjligheter att lära upp den lilla sårbarheten inombords. Det lilla jaget. Barnet.
Den inre familjen är ett viktigt redskap. Vi skapar våra liv efter vad vi tror vi behöver. Och låter vi vårt inre barn styra så styrs våra liv av sår mer ofta än inte. Ett sårat barn behöver annat för att överleva än vad en vuxen behöver för att ha ett fungerande liv med många smaker och nyanser.
Men hur kommer vi i kontalt med det inre barnet? Rollspel är en av flera metoder. Förflytta ditt medvetande dit och lär känna hen. Lär känna vilka behov som har med lust och glädje att göra, och vilka som har med behov att göra som du själv kan tillfredsställa såsom uppmärksamhet och trygghet. Lär känna barnets vilda glädje och djupa sorg, och anpassa dina vuxna svar på dessa känslor.
Tror jag ska hålla familjemöte ikväll. Ingen idé att skjuta på det – annars dröjer det ännu längre innan mitt destruktiva mönster är redo att släppas.
Alla har vi väl varit där. Ingenting fungerar, en gör fel hela tiden, och det är bara sörjigt inombords.
Men vad händer om vi öppnar en annan dörr i de situationerna? Till exempel Empatin?
Den delen av oss som har gjort fel, misslyckats eller mår dåligt – vad händer om vi istället för att tycka synd om oss själva öser en skopa empati över den där lilla rösten som säger Vad eländig jag är….
Self-pity kommer ur ett sår, men inte det såret som är det vi först får syn på, utan ofta ligger något annat under. Den platsen…. Vad händer med den platsen i dig om du ger den empati istället? Skifta fokus.
Helt plötsligt slappnar det lilla barnet inuti av och kan känna tillit. Tillit till att hen blir lyssnad på, och kanske till och med hållen. Istället för att låta self-pityn ta över – testa nästa gång det känns hopplöst, att ha empati med dig själv, med ditt inre barn, och titta på såren som visar sig.
Det är bland annat detta som är skuggarbete. Att se sina sår, möta sitt mörker och sin sörja. Inte i syfte att eliminera till varje pris, utan i syfte att ge plats, att hålla, att lyssna! När ens skugga får frågan var det egentligen gör ont, blir lyssnad på med empati, så förminskas självömkan och den lilla gnällspiken. De förvandlas. Fokuset skiftar.
Jag placerade mina fötter på den ännu sviktande jorden. Den täcktes av ett tjockt lager eklöv. Stora, koppar- och bronsfärgade låg de där och njöt av att uppfylla sitt öde. Frosten kom igår. Vinterdrottningen är här. Kylan kommer komma nu.
Eklöven var täckta av ett lager frost, och prasslade frasigt när jag klev på dem.
Svamparna stod som vaktposter längs vägen, förruttnade men vackra ända in i döden. Svarta klumpar av ruttnad fruktkropp och vita trattar som blivit överraskade av kylan. Genomskinliga nu av frostens kraft.
Höstdofterna var plötsligt borta. Kvar finns bara en klarhet och kyla som känns i kinderna. Upp på berget och temperaturen innanför västen stiger. Långt därnere ser jag sjön och granarna står som en armé av grön evig kärlek.
Nu är det lav som knastrar under fötterna, och himlen spänner som en isblå kupol över mig. Berg, himmel och tall.
Hon säger ”Jag känner igen dig”. Jag undrar varifrån då. Men det vet hon inte säkert. Hon vet att vi har mötts. Hon vet att vi känner varandra. Det är bara en tidsfråga tills jag är borta. Tills hon är borta. Jag försöker. Det är så mycket, men jag försöker. Världen brinner och jag skäms. Helt meningslöst att skämmas jag vet, men jag gör det ändå.
Tvättar bort skammen med tacksamhet och njutning. Ser mig om efter henne.
och får jorden att skälva. När en går in i dimman, börjar dra i en tråd, nystar upp silver på silver på silver till stora nystan. När en kan höra sig själv utifrån och tänker; Hur tänkte jag där? Och sedan lär sig le i medkänsla med sig själv.
När en stäcker på sig i full njutning när en vaknar, för att en har gått och lagt sig med ett hjärta fullt av stjärnhimmel och ärliga intentioner. När en får lov att vara imperfekt.
Under ett år erbjuder jag ett tryggt space att utforska vidare i ditt skuggjag, ett space där du får lov att vara precis den du är. En möjlighet att gå ännu lite djupare. Vi tar hjälp av varandra i cirkeln och av Baba Yaga, den gamla och mörka.
Vi börjar i februari 2026. Välkommen med din intresseanmälan!
is a moral problem that challenges the whole ego-personality, for no one can become conscious of the shadow without considerable moral effort.To become conscious of it involves recognizing the dark aspects of the personality as present and real. This act is the essential condition for any kind of self-knowledge.”
En årsvandring med Baba Yaga och magiskt skuggarbete
VÅGAR DU?
Ibland måste man förlora något för att kunna börja på något nytt. Jag ser det ofta – vi släpper taget om mönster som inte tjänar oss längre, och som blivit destruktiva. Den processen kan skava rejält, ibland göra ont, och ibland gå snabbt och lätt. De gånger det gör ont är de stora lärdomarna i livet – de perioderna vi minns och förhoppningsvis lär oss något av. De lärdomar vi berättar för de yngre som något att lära av.
Baba Yaga är både en barnmorska av det nya som är på väg in, och hon som kommer med döden till det som ska släppas taget om.
Nu finns en möjlighet att vandra med Baba Yaga i ett år, med mig Fransisca som guide. Du erbjuds ett år av skuggarbete och djupdykning i Baba Yaga och hennes sagor, hennes redskap, läxor och utmaningar samt hur hon relaterar till de fyra elementen. Du får möta henne och hennes ansikten (minst) en gång varje säsong.
Denna årsvandring vänder sig till vem du än är, kvinna, man, icke-binär. Meningen med året är att dyka djupare in i din skugga för att öka din självkännedom och ditt självförtroende, lära känna dina mörka, svaga och starka sidor och främja mod och jävlaranamma. Meningen med årsvandringen är också att få eller fördjupa sin egen relation till Baba Yaga! Hon säger att hon behövs i världen just nu, och hon undrar om du vet vem du är och vad du vill. Vågar du se din spegelbild? Vågar du se det hon ser? Var går dina gränser? Vågar du minnas vem du är, var du kommer från? Är det något jag lärt mig av Baba Yaga så är det att det viktiga är inte svaret – essensen eller kärnan ligger i frågan själv. Vissa frågor leder inte till något gott. Vissa frågor leder till ältande, eller till självömkan. Vissa frågor leder till styrka, till vetande, till mod.
Vi kommer använda oss av olika ceremonier: träd- och stenceremonier, minst 2 utesittningar, magiskt hantverk, sharing, storytelling, spegelmagi, trumresor, guidade meditationer, eldceremonier, förföräldraceremoni och sorgeceremonier. Vi kommer att sakta ner tempot och ge efter för Baba Yagas och vår egen visdom. Det här året stressar vi inte. Vi låter det som är redo att dö, dö. Det som inte är redo att dö samtalar vi vänligt men bestämt med. Vi samlar stenar, ben och fjädrar, smyckar livet med tårar och skratt, och planterar fröer för våra nya skatter. Vi lär oss när det är tid att tala, när det är tid att vara stilla, och när en behöver lyssna.
Urmedicin 