Urmedicin

Man ska ju kunna leka.
En vuxen person ska kunna vara i kontakt med sitt inre barn, det får vi lära oss av samhället. Man ska också tycka om att leka. Helst med andra.
Det ingår liksom i begreppet leka – ett glatt samspel.
Men för vissa av oss har leken med andra inte varit glad, utan påtvingad, och i tystnad genomliden. Vi har blivit ihopfösta med andra sedan barnsben. Mot vår vilja.

För att lägga sten på börda har lekarna dessutom en tävlingsinriktning. Någon ska räkna till hundra, sedan hitta alla andra som gömt sig, och om man inte hittar de andra är man inte så smart. En person ska ‘vara’ och jaga de andra för att med en lätt beröring och ett ord byta med den personen. Är man inte snabb nog hinner man aldrig ifatt. Är man inte snabb nog som ‘kullare’ kan man också bli ‘kullad’ igen, på plats.
Dessa lekar är en försmak av vad som kommer i skolan under idrottsämnet, och kanske är det det som är syftet med de här lekarna. Kanske. Eller så är syftet att forma barn till fungerande, friska människor.
Men jag köper inte det.
Man kan bli en frisk människa av att leka ensam med kottar i skogen. Man kan leka att ens cykel är en häst. Man kan leka att katten är en varg och man måste klättra upp i ett träd för att komma undan. Såklart blir vargen en ofarlig katt igen när man är däruppe, för ett klätterträd håller sina egna hemligheter.

Jag har alltid älskat Tallens stam och grenar. De där flagorna som tycks brinna i solen. Stadiga, bra klättergrenar, om man hittar en tall med ett par låga grenar som man kommer upp i.
Jag brukade dock oftast klättra i gran och lönn. Lönnen var respektingivande och där fick jag hålla tungan rätt i mun för att hitta fäste, och fick sänka farten. Hålla fokus. Vinden grep tag i en och på en viss höjd kunde jag känna hur stammen långsamt långsamt svajade i vinden.
Frihet.

Granarna har grenar som sitter tätare, och deras stammar är smalare. De förblir mina klätterfavoriter. Lätt att hitta fotfäste, och man kommer högt upp, snabbt. Stammen börjar dock svaja tidigare, eftersom den är smalare. Man är dessutom som en härlig bonus, täckt av grenar och skyddad från insyn. Doften i en gran är också svårslagen. De goda, friska dofterna av kåda och barr sätter sig i kläder, hår och hud. Lämnar minnen av frihet och en känsla av styrka i kroppen – en känsla av att klara av. Att vara stark nog. En känsla av att vara i samklang med sig själv och sin omgivning. Trädet.

Nu när jag är vuxen klättrar jag inte i träd längre – jag är för tung. Kanske är jag inte för tung i verkligheten, men det känns så.

Mitt inre barn har länge påkallat uppmärksamhet. Jag har blundat hårt och ignorerat. Stretat på och varit Vuxen. Emellanåt har den lilla givit sig till känna, men oftast när jag blivit sårad eller arg. Och jag har haft återkommande dåligt samvete för att jag inte umgåtts med och lekt med henne. Men jag har ju inte velat. För jag tycker inte om lekar. Då måste man ju umgås med andra, man måste skratta och tycka det är kul med mycket ljud och många ansikten. Sånt jag avskyr.

Nu har jag på min vägg en fantastisk skapelse av en konsthantverkare. En gren av vad jag tror är tall – det ser ut och känns så. I sprickan sitter fjädrar på ett underbart vilt sätt, och från grenen hänger större fjädrar och små påsar med magiskt innehåll. Min blick stannade till på den idag. Jag följde grenens snirklar med blicken och kunde känna träet fysiskt i mina händer. Plötsligt var jag högt uppe i granen igen. Högst uppe, där jag älskade att sitta. Kände hela granen svaja men var  fullkomligt trygg, med en känsla av att ”dör jag nu så dör jag lycklig”.
Minnet var starkt och ljust. Hela hjärtat fylldes upp.

Plötsligt klack det till i mig. Det jag gör nu. Det är ju det som det betyder att hänga med mitt inre barn! Och så sköljde en vild glädje över mig, blandad med tacksamhet. Jag behöver inte längre välja bort att umgås med den lilla i mig. Vi behöver inte ‘leka ihop’. Jag kan ju klättra i träd! Leka med kottar! Leka att bilen är en levande varelse! Jag kan lägga mig på marken om hösten och titta på en flugsvamp, och låtsas att det bor småfolk däri. Jag behöver inte tänka att ”vi ska leka”, för mitt inre barn är inte som andra barn. Hon vill inte heller leka med andra!

Att komma till den här insikten är stort, för mig. Stort nog att dela.
Tack för att du läser.