Urmedicin

Jag har verkligen världens bästa jobb, som lärare till världens bästa tonåringar, i världens mest intressanta ämnen. På riktigt bland det bästa jag vet är att gå till jobbet varje dag. Det är en gåva. Jag är så tacksam.

Jag lyckades trots detta bränna ut mig förra året. Detta i och med mitt kall att även lära ut magi och skuggarbete. Det blev för mycket. Livet handlade till slut enbart om inlägg på sociala medier, foton som skulle gripa tag i den som såg dem, texter som skulle skrivas och kurser som skulle hållas. Samtidigt skulle jag jobba hundraprocentigt med ett arbete jag älskar och brinner för.
Det gick såklart inte.
I slutet på förra sommaren efter en lång semester insåg jag att något var allvarligt fel. Jag var långt ifrån utvilad. När jag kom tillbaka till en incheckning i september hos Företagshälsovården landade jag på en stressnivå på 34, där lagomnivån är på 18.
Obra.

Så jag lade ner allt. Magikurser, uppdateringar i flöden, slöscrollande, konst, träning, ja allt som var kopplat till prestation. Jag märker först denna sommar att det givit effekt. Det har tagit över ett år, bara tack vare att jag gått igenom detta tidigare och bromsade i tid. Annars hade det säkert tagit längre tid. Ett år är lite jämfört med min förra resa in i väggen.

Nu lever jag det enkla livet. Jobbet. Laga maten. Sakta komma tillbaka till fysisk träning. Hålla rent hemma.

Kanske kanske kommer jag även, detta kommande år, åter komma igång med konsten som varit vilande så länge. Kanske.

Jag var ute och sprang imorse. Inte för första gången denna sommar, men det var första gången på flera år som jag fick runner’s high och både skrattade och grät. Jag trodde att jag inte kunde komma dit längre, i och med klimakteriet. Att det var ytterligare en sak som förändrat sig i mig, som jag var tvungen att ta farväl av.
Men.
Det finns där. Trots allt. Och jag är tacksam även över det.

Mina dagar har haft mening den här sommaren. Jag har rensat inne, rensat ute, och rensat inombords. Känner mig lättare nu. Lite klarare, om du förstår.

Lärarsemestern är slut om ungefär tre veckor, och då kommer jag vara redo. Redo för högt tempo och dagar som domineras av stress. Och som hanteras med hjälp av tacksamhet och känslan av privilegiet det är att undervisa framtidens människor.