Kom ihåg att du en gång ska dö. Memento mori. Det är mörkt när jag vaknar nu. Det är mörkt lite varstans kan man säga. Jag säger bara: politiker som vägrar kompromissa och vägrar se det man ha gemensamt. Jag säger bara: the Cornell 57. Ja jag vet att det heter The Cornell 7, men de var faktiskt 57. Vet du inte vad jag pratar om? Uppdatera dig!
Jag säger också: Hur kommer det gå för henne som överlevde sin avrättning?!
Mera: Våldtäkter en masse i Kongo, varje dag, varje år, som vanligt, och världen fortsätter blunda.
Det stora perspektivet kan få en att tappa fotfästet i världen. Det är viktigt för ens överlevnad att hämta hem sorgen och raseriet och kanalisera dem. Känna dem, ge dem plats. Sedan göra något med dem. Något konkret. Gräv en grop, lägg dig i leran och skrik ner i jorden. Fyll igen.
Kvittenfrukterna på mitt altare börjar långsamt ruttna. De ligger kvar. Detta är självklart för mig. De ligger inte där för att vara evigt användbara som frukter, utan de är användbara på andra sätt nu. Som påminnelser om min egen död, som kommer komma en dag. Jag vet inte när, men jag bäddar sängen varje dag med tanken att om jag dör idag vill jag inte att mina släktingar ska behöva se min obäddade säng. Fånigt? Kanske. Skiter i vilket.
Skiter i rätt mycket nuförtiden. Otroligt skönt. Däremot bryr jag mig mycket mer om vissa saker, än tidigare. Jag bryr mig inte om ifall jag är en person som man ser upp till. Skiter fullständigt i det.
Jag bryr mig om ifall jag har smittat _någon_ med vänlighet innan jag dör. Kanske har jag någon gång under mitt liv gjort eller sagt något som hjälpt någon annan att leva sitt liv på ett sätt som hjälper andra att leva _sina_ liv!
Och så vidare.
Jag önskar dig en höst med värdefull skörd, i vilken form den än kommer. Önskar dig lätthet efter att du släppt taget. Önskar dig ett vänligt mörker och värdefulla hemligheter. Önskar dig vänlighet och två f**k-fingrar och förmågan att veta när du ska använda vilket.
Lämna en kommentar