Urmedicin

September. Tidig höst. Och snart är det Höstdagjämning, när dag och natt är lika långa innan nätterna blir längre än dagarna. Denna period domineras av vattnets element, så som jag ser det. Vi har vatten runtom oss, det regnar oftare och marken blir äntligen genomfuktad. Varelser som är beroende av rejält med vatten frodas; svampkroppar dyker upp, de löv som redan fallit kan förmultna, smågrodor och minipaddor skyndar sig iväg och ormbunkar sträcker på sig och friskar på sig innan de ska in i vintervila.

För mig är det en självklarhet att hösten hör till vattnets element. Så är det inte för alla, och det är självklart lika ok som att det blir dag efter natt.

Hösten är också den tid när levande varelser börjar vända sig inåt, bli lite tystare, och riktar uppmärksamheten mer åt hem, förråd, skydd och värme. Det har också med vattnets element att göra, men på ett andligt plan, om man nu gör den distinktionen mellan fysiskt och andligt. För tydlighetens skull gör jag det.

För att markera skiftningen i naturen, i tiden, och i mig själv, så uppdaterar jag mitt altare. Jag byter altarduk, städar av damm och bös, och byter ut en del saker. Fyller på vatten och tänder ljus. Kopplar upp mig och ser vem som finns närvarande. Där offrar jag rökelse.
Idag var det Baba Yaga som kallade. Förmodern från mina slaviska rötter, som inte har ens en liten gnutta tålamod med skitsnack. Hon som smockar till mig över skallen när jag tvivlar på mig själv, eller när jag velar. Hon som nickar instämmande när jag står där med ännu ett misstag och synar det för att se hur jag ska undvika samma misstag i nästa situation. Hon som väser som en orm – eller en ilsken katt – när jag halkar till i skuggarbetet och slinker ner i självömkan eller viktighet för ett ögonblick.
Väktaren av portalen till livet och döden. Min anmoder. Min allierade. Min strängaste och mest humoristiska lärare. Hon som är uttrycket No more fucks to give förkroppsligad.

Vad hade hon att säga idag? Jag såg in i hennes ögon och hörde den där rösten säga: Nu har du vilat – nu är det dags att öka tempot. Du orkar det. Du är stark nog. Glöm inte att jag står bakom dig. Det är dags att rikta kraften du har, inte bara smyga omkring och jamsa med. Sträck på dig, och rör dig framåt!