Urmedicin

Igår konfronterade jag en del av mig själv som jag länge duckat. Milstolpe. Värt att stanna till vid.
Det händer nämligen att jag grips av avundsjuka mot andra kvinnor. Kollegor, vänner, även kvinnor jag aldrig mött. Vanligtvis brukar det låta såhär ungefär:
Jag: Där är _hon_. Nu pratar hon igen med de där personerna som är svåra att tas med, och är sådär glad och omtyckt, men jag då?! Jag är också bra på att tas med de personerna. Varför blir inte jag sedd som den personen som kan handskas bäst med dem?!
Jag: Usch, tänk inte så! _Gud_ vad dåligt av dig! _Sluta_genast!_ Nu tänker jag på nåt annat!

Idag lät det såhär:
Jag: Där är _hon_. Nu pratar hon igen med de där personerna som är svåra att tas med, och är sådär glad, men jag då?! Jag är också bra på att tas med de personerna. Varför blir inte jag sedd som den personen som kan handskas bäst med dem?!
Jag: Nej nu måste du sluta med det här. Det är ju hon som tar alla samtal med dem. Det är hon som verkligen arbetar med dem, varje gång något händer så finns hon där. Du undervisar, och ni två har olika roller! Dessutom hatar du verkligen de där konflikterna! Du vill ju inte ta dem när de dyker upp, men det vill hon och hon är bra på att hantera dem. Kan inte hon få vara bra på det då? Kan inte hon få lysa? Hon lägger ner tid och energi på just den biten, och är jäkligt bra på det, medan du inte är bra på just det där. Du är bra på ditt jobb; på att undervisa.

Alltså…i hur många år har jag inte gått och muttrat inombords över att jag inte ”ses som en som är bra på att ta konflikter”! I hur många år har jag slösat energi på att bry mig om hur andra ser på mig och på att ha en skev bild av hur jag är! Istället för att göra min grej. Istället för att kunna med ärligt menad uppskattning ge någon cred för det jobb de lägger ner på områden där jag själv har brister, eller där jag själv inte ens vill gå in och jobba.

Det känns som en lång utandning nu, inombords. I hjärtat. Det känns lättare, både i kroppen och lättare att andas. Skuggarbete brukar ha den effekten, men man måste verkligen ta i den där skiten som ligger och osar. Det är bara när man har tagit tag i det och verkligen sett det, som man kan släppa taget om det och gå vidare.
Så. Igår tog jag ett stort kliv framåt. Ville bara berätta det.