Urmedicin

Ju äldre jag blev, desto starkare blev den där tvekan inombords. Ju fler misstag jag gjorde, ju mer jag lärde mig om livet, desto djupare satte tveksamheten sig i hjärtat. När jag dessutom fick den bekräftad av andliga lärare eller andra auktoriteter i mitt liv genom påpekanden om att jag gjort fel, blev den en del av mig. Jag trodde blint på den rösten i mig.

Nu har jag en andlig lärare som inte kamouflerar sitt inre med en hård ogenomtränglig yta, utan håller en balans mellan ”kom igen, du kan bättre än så här!” och att verkligen visa medkänsla och värme.
Jag har dessutom slutat ta skit jag inte förtjänar sedan jag damp ner i menopaus. Med den kombinationen i ryggen fick jag häromdagen ett budskap från min lärares guide, en sedan länge avliden släkting till henne. Det budskapet ledde till en maffig aha-upplevelse om något jag egentligen vetat redan men inte kunnat integrera.

Hennes guide sade att jag behöver ta hand om min velighet och inre tvekan. Jag tolkade det som att Jaha, jag måste kväsa de rösterna i mig och skärpa mig  (för det är så jag blivit upplärd av andliga lärare hittills. ”Skärp dig!” ”Ryck upp dig!” ”Var stark. Be unbreakable.” )
Men sekunden efter tanken om att få den svagare rösten att tystna på vilket sätt som helst bara det funkar, kom guidens röst:
-Nej! Du ska  _stärka_ den svagare delen i dig! Du ska ge den delen massor med kraft och göttig energi! Då kommer hela du bli starkare och mer balanserad.

Tänk hur intressant att man kan gå med en kunskap och vetskap i huvudet i tiotals år, och så när man hör det en vacker dag så sätter det sig helt plötsligt i hjärtat och själen!

Detta jag skrivit om nu skulle kunna översättas med läkning av ”det inre barnet”. Och att ta hand om henne, ge henne mer plats och uppmärksamhet. Och den bilden av en inre familj är ett verktyg jag visserligen länge använt mig av, både själv och när andra kommit till mig och bett om hjälp. Men den har aldrig riktigt tagit skruv, för egen del. Min inre röst som tvekar och velar har ändå alltid varit starkare än vad som varit praktiskt. Men kanske är det så – våra rädslor och svagheter finns där av en anledning och försvinner inte bara för att vi ser dem. Vi måste ta reda på varför den rösten finns där, utforska den delen i en själv, men sedan då? Det är sedan vi måste vända på steken och inte försöka bara skjuta den åt sidan eller tysta den till varje pris – vi behöver stärka den rösten. Eller snarare källan till den rösten. Det är det som är skuggarbete – inte att kväsa de inre rösterna till varje pris, utan att stärka sig själv på riktigt, inifrån och ut.

Att se rädslorna i vitögat är en sak. Det kräver mod och beslutsamhet. Men sedan behövs empati. Det sista är avgörande för att kunna ta det hela vidare till nästa nivå och faktiskt förändra ett beteendemönster man inte vill ha längre.